Uppe i ottan igen.

Varför är det så svårt att sova ibland??

Jag förtog mig nog lite  går. Ryggen som kändes så bra igår är värre idag igen - trots att jag sovit på värmedynan även denna natt.

M tjatade hela dagen på mig att ta det lugnt, bara sitta och vila, inte göra några hastiga rörelser eller bära tungt. Men är det något jag har svårt för så är det att ta det lugnt. Det har nog straffat sig....

Får nog packa ner värmedynan i resväskan idag.....

Uretriten är på väg att lugna ner sig - men helt vågar jag inte koppla av än. Den ligger som och lurpassar. Tog ingen Betapred igår, fast M tjatade om det också. Han tycker jag är FÖR försiktig - enligt honom är det väldigt svaga doser jag tar - och det kanske han har rätt i, men jag vill så gärna att uretriten ska lugna ner sig av sig själv. Vi får se hur det hela utvecklar sig. Betapreden följer också med i bagaget - tillsammans med alla andra piller jag stoppar i mig dagligen.

Igår hittade jag ett nytt smultronställe i Stockholm - ett kafé ute på Långholmen. Eller - egentligen är det inte jag som hittat det utan dotter P och hennes sambo J. Dom bor vid Hornstull och nu när dom har mopsen Polly blir det ofta promenader på Långholmen. Vi träffades där igår på en fika ute i kafeéts trädgård. Ett helt underbart ställe, alldeles vid vattnet. Kan rekommenderas. Här kommer några bilder:

Jag lyckades inte bli av med uretrit-skiten igår. Den värsta smärtan försvann under förmiddagen, men ersattes av jobbiga trängningar. Halvtimmesvisa. Tur att jag inte hade något stort inplanerat. Tyvärr kom den trista smärtan tillbaka framåt kvällen, natten till idag har varit jobbig och just nu sitter jag allvarligt och funderar på om det är dags för lite Betapred igen.

I morgon flyger M och jag ner i södra Europa några dagar - och då vill jag verkligen inte ha den här skiten med mig.

Men - det riktigt tråkiga som hände igår - och som jag aldrig varit med om tidigare - var att jag åkte på ett ordentligt ryggskott!!

Det kom när jag bäddade sängen. Helt plötsligt - utan någon som helst förvarning - 'small' det till i ryggen, ungefär vid svanken på höger sida, och jag rasade i golvet och kunde knappt ta mig upp igen.

Jag som ALDRIG har problem med min rygg. Det är M som har tagit hand om dom problemen i vår familj.

Men nu var det tydligen min tur.

När jag väl kom upp kunde jag börja känna efter lite och att stå och gå med myrsteg gick bra, sitta - när jag väl lyckats sätta mig - gick också bra. Det var transporten däremellan som inte gick, dvs ställa sig upp och sätta sig ner. Att luta framåt var inte att tänka på....

Ni kan ju föreställa er mina bekymmer när jag tvingades gå på toa en gång i halvtimmen och knappt kunde sätta mig ner..... eller komma upp igen......

Dom värsta trängningarna lugnade ner sig mitt på dagen och vi körde ner till Sthlm på eftermiddagen. När jag väl satt mig i bilen så gick det bra - men när jag suttit i 1½ timme och det var dags för första pausen (bl a toabesök) då var det knappt jag kunde ta ett steg igen.

Väl hemma plockade jag fram min kära värmedyna som hjälpt mig så mycket mot uretriten och spände fast den runt ryggen. Sedan satt jag med den hela kvällen, har sovit på den hela natten - och det verkar ha gjort nytta för nu på morgonen känns det bättre. Inte bra - men bättre. I alla fall i ryggen. Uretriten sitter kvar. Jag har varit uppe en massa gånger i natt och som sagt - just nu är jag lite bekymrad för hur det hela ska utveckla sig.

M fick det lite jobbigt igår. Han är ju van vid att ha en uretrit-kärring som allt som oftast måste springa på toa stup i kvarten och knappt kan gå av smärta i urinröret, men jag brukar ju kunna bära tunga saker så att han slipper anstränga sin dåliga rygg. Igår fick han stå för allt bärandet......

Men han är snäll - inte ett ord av klagan, bara omtanke.

Jag har det ganska bra mitt i eländet!!

Idag sitter den där igen - den sylvassa smärtan i urinröret. Inte någon topp-notering än visserligen, men tillräckligt mycket för att väcka mig och hindra mig att somna om.

Har varit uppe en timme nu, fixat mitt kaffe och ägnat en lång stund åt att på nätet kika på insända bidrag till en amatör-fototävling här i Dalarna.

Hörde om denna fototävling på radion häromdagen när man hade utsett vinnaren - och nu idag på morgonen får jag på radion höra att man 'valt fel bidrag'.... Motivet var två unga kvinnor som balanserade på ett järnvägsspår - och det har kommit massor med protester.

'' Det är både olagligt och oförståndigt att balansera på järnvägsspår''  och det vill man inte uppmuntra till - säger man nu.  Man kan undra vad dom tänkte som överhuvudtaget valde den bilden.

Fotografen får behålla vinstpengarna - men bilden kommer inte att användas av Region Dalarna - vilket tydligen var ett av syftena med hela tävlingen. Ja, ja.....  På nätet kan man se alla 500 bidrag som gick till 'final'.   Jag orkade väl igenom 50 - sedan gav jag upp och började skriva här istället.

I natt har det varit frost igen!!!   Inte läge så några frön i mitt lilla trädgårdsland än inte.

Det stora projektet här i sommar är att måla om på insidan. Och så länge det blåser och regnar och är kallt ute så är det helt OK att ägna dagarna åt att smeta färg på väggar och tak. Förra sommaren fixade vi vårt sovrum och påbörjade hallen - nu håller jag på att göra klart hallen. Takbräderna laseras vita, bjälkarna målas vita, väggarna blir vita, alla lister vita medan träpanelen blir svagt gul. Det blir så mycket ljusare än när allt var träfärgat och beige. Och ser renare ut.

Det jag inte har bestämt än är vad jag ska göra med skänken som står i hallen - och träsoffan. 

Idag är dom i lackat trä - men jag vill inte ha något trä längre. Så - ska dom målas vita, eller samma gula som träpanelen - eller ska jag vara modig och måla dom i en helt annan färg? Röda, kanske??

Eller - ska dom säljas på blocket och ersättas med något helt annat??

Tål att fundera på.....

En annan fundering jag har är om jag ska köpa en ny matta. Såg en så snygg 'trasmatta' som var gjord av gamla jeans - och den skulle passa jättebra i vårt allrum där vi har en vit soffa och vita fåtöljer....   Måste bara övertyga M om detta.

Men - fokus nummer ett just nu är att försöka bli av med den envetna smärtan....

Just nu är jag riktigt sur på mig själv......

Satt här och skrev ett blogginlägg, hade kommit ganska långt, när jag råkar komma åt någon fånig tangent - och allt jag skrivit försvann.......

Skit.....

Nåväl - vad det handlade om var att jag mår oförskämt bra. Det är drygt en vecka sedan jag hade mitt senaste elaka skov, ett ganska kort sådant. Det höll i sig ca ett dygn.

Men sedan dess har jag mått förträffligt. Så himla bra att jag 'glömmer' att någonstans i min kropp ligger en elak inflammation och vilar sig.

Jag har ju ibland uttryckt min ilska och frustration över läkares oförmåga att ta uretrit-smärtorna på allvar. Det är många som skrivit till mig med berättelser om läkare som tror att vi hittar på, att det sitter mellan öronen, att det inte finns något som kan göra ont osv, osv.

Men jag kan nästan förstå hur dom resonerar - för nu idag, när jag alltså mår OFÖRSKÄMT bra - så är det t o m svårt för mig att komma ihåg vilka hemska smärtor jag hade för bara en vecka sedan.

Det är ingen ursäkt - en läkare måste alltid ta en patient på allvar - men det kanske är en förklaring.

Ett litet ynka, 4 cm långt urinrör - kan det verkligen göra så ont så man inte kan gå, inte kan sova, inte kan tänka på något annat är den smärta som river i underlivet??

Ibland önskar jag att alla läkare fick känna på denna smärta.

Och - till alla er som just nu är mitt uppe i ett uretrit-skov: ge inte upp kampen om lindring. Det finns läkemedel och behandlingar som gör nytta. Vi kanske inte blir 'friska', men vi ska åtminstone inte behöva ha ont JÄMT.

Mitt liv med uretrit - är just för tillfället ett liv utan några som helst känningar av någon uretrit.

Så länge det nu varar......

Men - jag tar inte ut något elände i förskott utan njuter av varje sekund utan smärta och kramper.

Att jag dock fortfarande vaknar tre/fyra gånger per natt för att gå på toa - det är bara att acceptera.

Men det är en sak som förvånar mig lite. Jag upptäckte ju - av en slump först - att mitt blodtryck hade ränt i höjden i samband med att jag började äta Arcoxia i höstas. Jag som normalt är en lågtryckare (ca 120/60) låg helt plötsligt på ca 170/85. Inte bra....

Det blev t o m så illa en gång så jag fick riktig hjärtklappning och hamnade på St Görans akutmottagning.

I början av året var jag faktiskt riktigt nojig över det här. Jag blir sällan nojig - men högt blodtryck ville jag verkligen inte ha.

Slutade med Arcoxia under en period, men märkte att uretriten blev sämre igen.

Sedan släppte jag det hela, började äta Arcoxia igen och tar nu 2 * 60 mg/dag.

Har inte testat blodtrycket på hela våren - förrän för någon vecka sedan - och i förrgår. Och båda  gångerna blir resultatet ca 127/63!!!!!   Dvs - trots Arcoxian är jag nästan nere på mina normala värden igen.

Hur kommer detta sig?

Har kroppen vant sig vid Arcoxian?

Märkligt!!   Måste prata med min läkare om det.

Igår körde vi upp till Rättvik igen - första gången efter vintern. Och trots att det regnar och är grått och trist så känns det skönt att sitta här i tystnaden i skogen igen. Jag hör till dom som ogillar oväsen. Biltrafik, fläktar som brummar, flygplan som startar, motorcyklar som vrålar, tåg - allt detta finns runtomkring i Sumpan.

Jag vet - bor man i stan får man stå ut med ljud - men det är så skönt att komma hit och höra tystnaden.

Fast när man väl är här vill man vara ute och pyssla och väderprognosen säger kyla och regn nästan hela nästa vecka - så vi kanske ger upp och åker tillbaka till stan.....

Nu leker livet igen!!!

Kände inte av min uretrit på hela dagen igår – och natten till idag har jag bara varit uppe två gånger. Så skönt!!

Man kan säga vad man vill om ett uretrit-liv - men det blir i alla fall aldrig enahanda. Även om det vore trevligare om variationerna inte bestod av smärttoppar som man knappt står ut med.

Det här med att 'fånga dagen' - ett kanske överanvänt begrepp - känns extra viktigt när ett elakt skov är över. Nu gäller det att passa på göra roliga saker innan eländet slår till igen.

Idag blir det lunch med en gammal kollega inne i stan och tvätt-stugan i kväll. Det sista kanske är lagom kul - men det är definitivt roligare när man inte har ont.

Dessutom ska jag åka och vara kund i den Second Hand-butik där jag numera arbetar två dagar i veckan. Igår såg jag ett riktigt läckert stycke tyg som kommer att bli en jättesnygg duk till mina utemöbler i Rättvik. Det tygstycket ska jag bara ha......

Puh - gårdagen blev riktigt jobbig. Kramper och sylvassa smärtor - hela dagen.

Jag fick visserligen en Dermovat-dos på morgonen, men märkte ingen större effekt under dagen. Men jag vet ju att det ibland tar en eller ett par dagar innan det gör nytta.

Framåt eftermiddagen - när jag knappt stod ut längre - tog jag en dos Betapred.  Inte ens det gjorde nytta direkt.

Klockan tre i natt var jag tvungen gå upp och ta fram värmedynan....

Men - i morse var det skarpa otäcka borta. Kvar fanns bara den välbekanta molvärken. Jag hällde i mig två brus-Alvedon, körde till Bilprovningen med min lilla Yaris (som klarade sig utan anmärkningar), körde igenom en biltvätt för att den skulle bli ren och fin - och när jag kom hem igen mådde kroppen riktigt bra.

För att riktigt testa - och eftersom det var min lediga dag och solen sken (fast det blåste snålkallt) - så körde jag till golfbanan och gick 18 hål, alldeles för mig själv. Och jag njöt. Av solen och av att kunna gå utan problem igen!!

Och - som extra grädde på moset har jag varit på tjejmiddag inne i stan nu i kväll. Och knappt noterat mitt urinrör på hela kvällen.

Tänk så olika det kan vara, från en dag till en annan......

Idag är det dags för ett läkarbesök igen - och denna gång tänker jag varken avboka eller säga nej till en behandling.

Idag BEHÖVER jag en dunderbehandling!!

Kan någon förklara för mig hur det kommer sig att jag efter en nästan helt smärtfri söndag och en skön natt med bara ett enda toabesök vaknar med vidriga, brännande knivsmärtor i urinröret!!!

Just nu har jag faktiskt så ont så jag undrar hur jag ska kunna ta mig till min läkare, inne i stan. Har tid kl 8:40. Bil måste det bli - men även garaget är en liten promenad bort. Hur ska det gå?

Det här skulle alla politiker känna på som tycker att det ska vara helförbjudet med privata bilar inne i stan. Att man alltid ska gå, cykla eller åka kommunalt. Jag gillar alla dom tre alternativen - men ibland gör ju kroppen så ont så det enda som är möjligt är att ta bilen.....

Sitter och funderar på om jag ska peta i mig AZO-standarden. Men tror faktiskt jag ska lugna mig tills jag har pratat mer med min läkare om det. Ska ta med en förpackning idag och visa henne.

Isch!!!   Det här var inte kul!!!!