Idag är livet mindre bra.

Ett rent helvete skulle man kunna säga.

Vaknade i morse - efter en natt med ovanligt många toabesök - med en tydlig känsla av ett annalkande uretrit-skov i underlivet. Och denna gång följer det inte riktigt det vanliga mönstret. Molvärken - som brukar vara det första stadiet - hoppades helt över. Det startade direkt med ett smärtande urinrör - och nu har kramperna börjat. Och jag är precis lika ynklig som jag var för 1½ vecka sedan.

Och lika dålig tajming är det denna gång. Ikväll kommer en gammal kollega hit för att hälsa på några dagar - och jag fixar inte att dammsuga och svabba golv just nu. Det får bli M's jobb. Han får köra till butiken och handla också. Jag går inte ett steg i onödan just nu.

Hoppas, hoppas att det värsta går över lika fort som det kom. Hon som kommer hit gillar att gå långa, snabba promenader - det gör jag också - och här finns underbara promenadvägar utmed havet. Och väderprognosen ser bra ut.

Cortison-behandling är inledd, men det brukar ta två dagar innan ett skov går över helt och hållet. Jag får sätta henne i en bil och köra runt lite.   Inte ens shopping klarar jag för tillfället - och då är det illa med mig...

Det enda positiva är att hon känner till  mina problem så jag behöver inte komma med långa förklaringar.