Min förkylning är verkligen seg. Men halsen gör mindre ont och jag har fått salva för ögonen så det har i alla fall slutat rinna var.....

Det enda jobbiga med salvan är att när jag lagt i den ser jag absolut inget på ca en halvtimme. Salvan lägger sig som en tjock dimma över hela ögat. Men - bara det gör nytta så får jag väl leva med det.

Det som dock fortsätter att förundra mig är den absolut totala frånvaron av några som helst aningar av min uretrit.

Jag har ju haft 'noll'dagar tidigare men kan nu inse att riktigt nolliga har dom nog inte varit. Korta stunder kanske, inte många dagar i rad - som nu.

Hur kommer detta sig?

Jag kan inte låta bli att fundera vad som gjort att 17 års helvete verkar helt borta. För så känns det just nu.

Jag vet - ni är flera som berättat att ni varit bra i flera månader, eller t o m år och sedan har det kommit tillbaka - och det kommer troligen att hända även mig. Men jag är så ofantligt glad över denna underbara smärtfria, krampfria, trängningsfria tillvaro som jag befinner mig i just nu.

Och jag kan inte låta bli att reflektera över hur det kommer sig att det blivit så här.

Är det ett år med Arcoxia?

Eller - kan det vara mina upprepade Betapred-doser som sakta men säkert inte bara dämpat en pågående inflammation utan också omintetgjort det kroniska tillståndet??

Och då kommer nästa steg i mina tankar: varför tar man inte i rejält -- direkt - när uretriten diagnosticeras (vilket i och för sig verkar ta alldeles för lång tid - men det är en annan historia).?

Dvs - varför mjäkar man med svaga doser kortison i urinröret - inte den starka direkt?

Eller - varför smaskar man inte i med en 'dunderkur' kortison för att stävja inflammationen så fort som möjligt?

Jag vet att jag är ute på djupt vatten nu - kortison ska man akta sig för, kortison ger en massa obehagliga biverkningar, osv, osv.

Men - gör det verkligen det - så länge man tar en kort, intensiv dos?

Om man tvingas äta stora doser, år ut och år in - då kan det bli en del otrevliga biverkningar - det vet jag.

Ett exempel: en väninna till mig tappade hörseln på ena örat och trodde först hon hade en jättevaxpropp i örat, men där fanns ingen vaxpropp  och när alla trista alternativ var eliminerade så konstaterades att hon fått en inflammation på hörselnerven. Då ger man henne direkt en två/tre veckors ordentlig kortison-kur. För att ta bort inflammationen. Hon blev bra. Fick inga biverkningar.

Varför kan man inte hantera en inflammation i urinröret på samma sätt?

Varför ska vi tvingas till år ut och år in med hemska smärtor?? Och jobbiga lokala behandlingar??

(Hennes öra gjorde inte ens ont.....)

Självklart är det inte så enkelt. Orsaken och typen av uretrit kan ju variera och det går inte att 'dra alla över en kam' - men ändå......  Om det helt tydligt är en kraftig inflammation i urinröret skadar det väl inte att testa?? 

Tycker jag.

Och får väl hela läkarkåren på mig snart.....

Nog med mina tankar.

Nu till en efterlysning: finns det någon som kan rekommendera en urolog eller gynekolog i Göteborgstrakten - som behandlar uretrit med Dermovat?? Dvs inte bara den mildare Terakortilen.

Lägg gärna en kommentar här i bloggen - eller lägg in en rekommendation under kategorin LÄKARE på forumet.