Jag blir inte klok på det här.

Natten till idag blev riktigt jobbig.

Och hela dagen idag har molvärken legat och stört mig.

Någon skrev i ett mail att så länge det håller sig på en låg nivå  - så går det att leva med. Men när det börjar krypa högre upp på skalan då är det inte roligt längre.

I dag har det tangerat det trista.

Jag som trodde att eländet var över för den här gången. Är jag för optimistisk? Tar jag ut det goda i förskott?

Själv tycker jag att det är bättre att försöka vara positiv än tvärtom. Problemet är ju bara att man får fler smällar.

Fler besvikelser.

Det är helt klart dags för en ny dos av Dermovat - men det är nästan två veckor tills jag har en läkartid, så det är bara att härda ut.

Blir det för eländigt då plockar jag fram Betapred-burken. Den har fått vila länge nu.

Tidigare i vintras skickade jag ut en förfrågan om det fanns ett intresse att ordna en liten uretrit-träff senare i vår.

Det var ett antal som svarade positivt på den förfrågan - men kanske finns det fler som kan tänka sig att vara med.

Det är inte helt bestämt än - men ett preliminärt datum är söndagen den 6 maj - här i Stockholms-trakten.

Syftet med träffen är primärt att få en chans att träffa och prata med andra som har samma problem.

Men kanske kan vi också börja fundera på om vi ska starta en patientförening. Det är flera som under åren har föreslagit det.

Kanske börjar det bli dags nu???

Vill ni / kan ni vara med på en liten träff - skicka mig ett mail kontakt@uretrit.se

Det verkar som att det värsta är över nu.

Hela dagen i går satt molsmärtan och gjorde livet lite jobbigt. Tur att det inte var några större äventyr inplanerade.

Arbetet jag ägnar mig åt innebär visserligen att jag står och går i princip hela tiden, men så länge jag står stilla och inte behöver gå med fart så klarar jag 'lite' molsmärta.

Smärtan tvingade mig visserligen att springa på toa ganska ofta, men när jag slipper oroa mig för att inte ha en toa i närheten så är det också OK.

Klarade mig utan att äta Betapred denna gång. Hällde bara i mig min vanliga lilla drink - två brus-Alvedon i lite vatten - i går eftermiddag och det gjorde susen.

Vaknade smärtfri i morse. Det blev ett kort - och inte så kraftigt - skov denna gång.

Min förhoppning att Arcoxian helt ska frälsa mig från min kroniska inflammation är nog överoptimistisk. Men om medicinen har den effekt att skoven - när dom kommer - blir kortare och svagare än utan dessa piller, ja då är det värt lite förhöjt blodtryck!!

Jag får ofta frågan om man aldrig blir av med en uretrit. Måste den bli 'kronisk'?

Tyvärr har jag inget bra svar på den frågan.

Jag tror inte att någon har ett bra svar.

Så länge man inte vet - eller bryr sig om att ta reda på - vad som orsakar detta inflammatoriska tillstånd så är det också svårt att veta hur man ska bli av med det.

Jag önskar jag kunde säga till alla som undrar att visst kommer det att gå över.

Jag slutar aldrig att hoppas själv.

Varje gång jag vaknar en morgon utan att känna den allra minsta antydan till sveda eller irritation i mitt urinrör jublar jag och tänker att nu - nu är det över. Äntligen kan jag vara som folk igen!!!

Men sedan - händer det igen. Det som hände i förrgår. Jag rasar ner i uretrit-hålet och sitter (eller ligger) här med ett smärtande urinrör igen.

Igår var det strålande vårväder och mitt huvud ville bara ut, ut, ut - men min kropp sa sitt, sitt, sitt - och rör dig inte i onödan....

Min enda tröst är att tack vare piller och behandlingar så blir skoven inte lika kraftiga nu som tidigare. Och förhoppningsvis inte lika långa.

Jag har sovit bra i natt - men just nu känns det lite illa.

Ska jobba idag - hade faktiskt tänkt GÅ till jobbet (tar ca 45 minuter) men det kan jag glömma.

Jag har låtit bli Betapred, ska försöka klara det här skovet ändå, däremot har jag hällt i mig ett halvt glas med två brus-Alvedon. Kanske kan det lindra lite.

För säkerhets skull har jag lite piller med till jobbet, ifall det skulle visa sig bli nödvändigt.

Men - jag har ändå inte gett upp hoppet om att bli av med skiten för gott. Hoppet är ju det sista som dör.

Jag har bara fått ett litet bakslag........

Jag vet inte vad som hänt, men nu har jag trillat ner i uretrit-hålet igen.

Jag har ju mått så bra och 'skrutit' över vilka underverk Arcoxian gjort, plus att Xatralen gör så att jag aldrig (nästan i alla fall) krampar numera.

Tjopyttsan!!

Det började så smått igår mitt på dagen. M och jag tog en promenad på ca en timme och jag drabbades av dom värsta trängningar. Höll inte på att ta mig hem.

På kvällen kom trängningarna tillbaka.

Min äldsta dotter fyller år nu i mitten på mars och firandet av henne brukar sammanfalla med finalen på den svenska Melodifestivalen. De senaste åren har det blivit lite av tradition att vi samlas en massa människor och firar henne och kikar på finalen. Väldigt seriöst är det.....   Med vadslagning och igår dessutom inleddes det hela med tävling i våra kunskaper om gamla festivallåtar. Kanske lite nördigt - men ganska kul.

Och mitt i detta trevliga kommer alltså trängningarna farande.

Jag sprang nog på toa fem gånger under kvällen.

Dom andra vuxna som var med behövde ALDRIG gå på toa på hela kvällen.

Håller man koll på sånt - kan man ju undra??

Ja - i alla fall jag. Är väl skadad efter alla dessa uretrit-år.

Ändå var det OK - det gjorde inte ont, det bara trängde.

Men - nu klockan fem vaknade jag av riktig kraftiga smärtor - och snudd på krampkänningar.

Och undrar förvånat - vad är nu detta??

Var de inte slut på den här skiten?

Var kommer denna smärta ifrån?

Vad har jag gjort nu?

Hjälper inte pillrena längre?

Jag har ju suttit här i ottan - med mitt vattenglas - och beskrivit mina smärtor många gånger tidigare, men det var faktiskt ganska längesedan nu. Hade en naiv förhoppning att jag skulle slippa dessa morgnar när jag inte kan sova för att urinröret gör så ont..

Men tydligen inte.....

Vet inte riktigt hur jag ska hantera det här.

Förr i tiden brukade jag stjälpa i mig vatten - ska nog börja i den ändan idag också och se om det kan göra någon nytta. Innan jag tar till det kraftigare artilleriet.

Egentligen har jag inga problem med att vara vaken tidigt på morgonen. Tycker de är skönt med tystnaden - och idag kan jag dessutom njuta av en vacker gryning utanför fönstret.

Men smärtan skulle jag kunna vara utan.....

Jag vet att jag kan bli lite tjatig ibland - ni får ursäkta mig för det.

Så här kommer dagens tjat:  mitt liv är verkligen en riktig berg- och dalbana.

Eller som Tage D sjöng:

Först så går det upp, så går det ner, så går det upp, osv.

I onsdags kväll klagade jag på den molande irritationen som suttit i hela dagen. Och när jag skulle sova var det stört omöjligt. Det slutade med att jag hällde i mig ett halvt glas vatten med två brus-Alvedon i ett desperat försök att dämpa molvärken.

Och det fungerade.

Jag somnade ganska snart, behövde bara två toabesök på natten, och när jag vaknade i går morse var allt det trista borta och kroppen mådde prima igen.

Tjohoo!!

Och det gör den fortfarande.  Och bara ETT toabesök nu i natt....

Ännu mer tjohoo!

Det blev bara en kort dipp ner i uretritträsket den här gången. Superskönt!!

Idag ska jag träffa min äldsta dotter och mina två barnbarn och lulla runt på stan lite och det är så mycket roligare när man inte har ont i kroppen.

Min fasta övertygelse om Arcoxians förträfflighet har fått sig en törn.

Det började redan i går kväll, strax efter att jag här i bloggen berättat om hur toppenbra jag mådde.

Som så många gånger förr kom den alltför välbekanta irritationen farande, just när det var dags att krypa i säng. Hade svårt att sova, både för urinblåsan och för min oro angående min 'pending ESTA-ansökan'.

ESTA-problemet är löst nu, men tyvärr kan jag inte säga detsamma om urinblåsan - eller vad det nu är som svider, irriterar och stör. Det har suttit i precis hela dagen. Inga fyra-timmars intervaller mellan toabesöken idag inte...

Inte har jag ätit något konstigt, så det kan inte bero på det.

Vet faktiskt inte vad jag ska göra. Vill inte stoppa i mig cortison förrän det börjar smärta och än så länge gör det egentligen inte ONT, det bara känns. Hela tiden. Och tvingar mig till lite tätare toabesök än vad jag upplevt den senaste tiden.

Nog så trist och jobbigt.

Känns lite som att jag tagit några steg bakåt igen.  Hoppas att det bara är en temporär dipp.......

Min blogg har ett väldigt smalt ämne - kvinnlig 'kronisk' uretrit.

Jag har försökt beskriva hur det är att leva med denna trista sjukdom.

Men - nu sitter jag här utan den allra minsta antydan till uretrit i kroppen och funderar på vad jag ska skriva om.

Har inget att klaga på. Inga smärtor att beskriva. Inga trängningar som drar mig till närmaste toalett.

Inga kramper - tack och lov!!!!

Det skulle väl möjligen vara det förhöjda blodtrycket - men hur kul är det att skriva om..... eller läsa om för den delen.....

Har jag gjort något kul idag??  Nja, kul och kul, kan väl diskuteras. Jag jobbar ju sedan årsskiftet som volontär på Erikshjälpens Second Hand i Spånga (en stor och trevlig second hand butik) och ägnar främst min tid åt att hålla snyggt och prydligt på hemtextil-avdelningen.

Men igår och idag fick jag en annan uppgift: har varit med och packat ihop ett dödsbo. Måttligt kul - men det måste ju göras. Och man fick en del att tänka på. T ex se till att röja det mesta själv så ungarna slipper ta hand om skiten efter en.....

Nu på kvällen är jag 'förbannad' av en helt annan anledning. Håller på att fixa s k ESTA-application för vår förestående resa till våra vänner i Houston i april. Om man inte har ett riktigt VISA så måste man ha ett sk ESTA. Och det är inga problem, det har vi haft tidigare, men dom räcker bara i två år så det var dags att ansöka om nya.

Korkade mig gick inte direkt in på USA´s ambassads hemsida utan googlade ESTA och hittade en websida där man kunde göra denna ansökan, fyllde i all information och när det var klart fick jag info om att det skulle kosta 40 EURO. 40 EURO????!!!

Blev lite misstänksam så jag avbröt hela transaktionen och gick in på den riktiga USA sidan och kunde där läsa att det kostar 14 USD!!!

Lite skillnad. Dvs - någon försöker sko sig på att USA bestämt sig ta betalt för ESTA-ansökningarna.

Hittade den RIKTIGA ESTA-sidan och gjorde om hela apparaten, först för mig och sedan för M. Och där - mitt i det arbetet ringer min mobil och någon frågar mig på engelska varför jag inte har betalat den ESTA-ansökan dom fått in!!! Va!!! Jag trodde jag avbröt det hela!!!

Resultatet av mitt arbete blev i alla fall att M's ESTA-ansökan blev godkänd, men inte min - troligen för att den är ute och fladdrar på något annat ställe. Skit också!!

Hoppas det reder upp sig. Så jag slipper få en massa extra strul med det här......

Idag har jag gjort ett fynd.

M och jag tog en liten promenad i det underbara vädret och vårt mål blev det relativt nyöppnade MIO som ligger ca 500 m från där vi bor. M klarar inte så långa promenader än, så det här var liksom lagom avstånd för honom.

Inte går det så fort heller, om man säger, jämfört med när jag vandrar på egen hand - men det gör inget.

Nåväl - på MIO smet vi in i fyndhörnan och där låg det perfekta överkastet för vår säng. Rätt färg, rätt storlek, rätt mtrl - och nedsatt med 75%. Bingo!!

Jag har under flera år haft ambitionen att sy ett nytt överkast. Det vi har är både för litet och för fult. Och jag har faktiskt försökt. Köpte ett vackert sidentyg vid min senaste (sista??) resa till Beijing för tre år sedan men jag har inte lyckats få arslet ur vagnen på dessa tre år. Har visserligen börjat så smått, men det blir så stort och otympligt att jag gett upp.

Så dagens fynd var perfekt. Sidentyget kan jag sy kuddar av..... Det är mer lätthanterligt.

Min andra glädje idag är uretriten. Den har gått och gömt sig igen. Får troligen god hjälp av min Arcoxia-dos. Och blodtrycket håller sig på hyfsad nivå. Kollade just - för första gången på några veckor. Undertrycket hamnade på 69 och det är visserligen lite för högt, men långt under dom kritiska 90. Jättebra!!

Inga klagovisor idag inte!!!