Alla inlägg under december 2011

Av Birgitta - 16 december 2011 16:11

Det känns som att jag sakta håller på att få tillbaka mitt uretrit-fria liv.

Jag vet att man inte ska ropa hej osv - men så bra som jag känt mig i flera dagar nu har jag inte gjort på väldigt många år.

Jag vet också att jag har skrivit om symptom-fria dagar tidigare och jag har raddat upp nollor i min statistik. Men jag börjar inse att även helvetet har grader.

Många av de dagar jag har kallat bra dagar tidigare har ofta (för de mesta?) varit dagar där uretriten har känts men inte stört min tillvaro. Dvs urinröret har nästan alltid gjort sig påmint, men det har inte trängt på, det har inte smärtat, det har inte krampat. Bara känts.  Och det kan man ju leva med. Och t o m tycka är helt OK när man upplevt allt det där andra.

Men nu - nu har jag hamnat på en annan nivå. Lite märkligt känns det. Vad är det som händer?  Jag behöver gå på toa varannan/var tredje timme, men däremellan känner jag absolut ingenting.

Konstigt.

Får nästan nypa mig i armen.

Långa stunder tänker jag överhuvudtaget inte på uretrit, eller toalett, eller mitt urinrör. Detta som hela min tillvaro kretsat kring sedan -95.


Har städat som en furie idag, dammtorkat, dammsugit, våttorkat golven. T o m det har gått som en dans, nästan varit roligt - men bara nästan. Städa tillhör inte favoritsysslorna.

Nu ska julprylarna fram.

Visserligen en vecka kvar till julafton, men i år ska jag njuta av vår jul länge.

Granen är uppe sedan en vecka. Känns nästan konstigt, i hela mitt liv har den fixats kvällen före julafton, men i år det andra bullar som gäller......

 

ANNONS
Av Birgitta - 15 december 2011 07:20

Snart slår jag rekord!

November var visserligen en halvbra månad med några så pass kraftiga skov så jag fick stoppa i mig en eller ett par doser Betapred vid några tillfällen.

Men - december håller på att arta sig riktigt bra.

Måtte detta hålla i sig. Det är ljuvligt att ha en smärtfri kropp!!!


Serien om inflammationer i SvD fortsätter. Idag skriver dom om vikten av att motionera för att förebygga inflammationer.

Jag måste erkänna att mitt eget motionerande har minskat - jämfört med i våras. Då gick jag ju på Curves nästan tre dagar i veckan. Fram till i mitten av juni. Därefter har jag bara varit dit en enda gång. Och nu har mitt årsabonnemang upphört.  Anledningen till att det inte blivit några besök efter juni är många, t ex två ögonoperationer, lång vistelse i Rättvik, svårläkt sår på benet (efter skrapsår på klipporna vid Siljan) , sönderslaget ansikte (efter en snubbling i gatan) , ömt knä (efter hårt fall på stengolv). (Vilken snubbelfia jag har varit i år.)

Undanflykter kan man tycka, för visst mår kroppen bra av att röra sig. Men jag försöker gå långa och snabba promenader så fort jag kan och har möjlighet. Och det är väl bättre än ingenting i alla fall....

Fast jag är dålig på att göra rutin av det, det blir ganska spontana promenader.

Kanske något att fundera på inför nyårslöftet: att strukturera / planera promenerandet så att det blir som träning??


Kan inte låta bli att tipsa på ytterligare varma benkläder - förutom mameluckerna och långkalsongerna jag gjorde reklam för häromdagen: min ena dotter berättade att hon hittat (på Åhléns tror jag det var) strumpbyxor som hade en insida av tunn fleece. Har inte testat själv än, men det låter riktigt skönt för benen.



ANNONS
Av Birgitta - 14 december 2011 09:01

Jag mår så ofantligt bra!! I många dagar nu har jag kunnat röra mig obehindrat, gå långa promenader, t o m glömt bort min uretrit. Nätterna kan fortfarande vara lite kämpiga men jag får väl skylla mig själv om jag häller in mig en stor balja te en timme innan jag kryper i säng.....


Igår på Luciadagen hann jag med två lucia-konserter. Den första var tidigt på morgonen i St Jacobs kyrka. Fyra klasser från Kungsholmens Musikgymnasium sjöng helt fantastiskt. Vilka röster en del har begåvats med!!

Den andra höll kanske inte samma musikaliska kvalitet, men gullighetsfaktorn var hög. Barnbarnens dagis hade 'lucia-tåg', eller vad man ska kalla det när 20 småttingar i åldern 1½ - 4 år lufsar fram och i oordnad hög framför julsånger och adventsverser.


I måndags var jag hos min läkare och fick en behandling - lite i förebyggande syfte eftersom jag redan då mådde bra och inte kände av min uretrit.

Jag har fått en del frågor hit till bloggen och jag försökte få svar på dom också - vet inte om ni blir så mycket klokare men så här uppfattade jag hennes svar:

Sussie hade en fråga om skrapning av urinröret. Min läkare hade aldrig hört att man 'skrapar' däremot händer det att man 'borstar' urinröret - det exakta syftet med detta missade jag tyvärr......

Kia undrar om man inte kan byta ut urinröret - och det hade min läkare inte hört talas om. Däremot pågår det försök med att 'läka' herrars urinrör genom att ta lite slemhinna från munnen, göra någon form av odling och sedan plantera in på dåligt ställe i mannens urinrör. Men det är långt kvar innan det blir vedertagen metod - minst 20 år. Och som sagt experimenten görs bara på män.


Slutligen frågade jag om Stelosid - och då blev min läkare nästan förskräckt. Akta dig för det - var hennes kommentar. Börjar man med Stelosid är man fast i ett beroende......

Men - undrar jag så här efteråt - om man är jättedålig och har jätteont och det är det enda som kan ge en ett drägligt liv??

Jag äter ju medicin dagligen och måste troligen fortsätta med det livet ut - det är ju också någon form av beroende. Skillnaden är väl att med Stelosid - som är en form av Valium - måste man öka dosen hela tiden. Med allt vad det innebär av ökade risker för biverkningar av olika slag.

Jag vet inte - men hon fick mig att stryka Stesolid från listan över tänkbara läkemedel.


Det här med TNF-alfablockerare är ju rätt intressant - det som Nina skrivit om på forumet. Igår var det ett stort uppslag i SvD om just detta. En kvinna som i många år lidit av reumatoid artrit blev i princip bra. Om man googlar hittar man en del intressant information. Man använder dessa medel mot framförallt autoimmuna sjukdomar (som artrit, chrons, psoriasis, osv).  Min läkare har flera gånger sagt att hon tror att min uretrit har en autoimmun grundorsak - alltså borde denna typ av läkemedel fungera även på mig. Så om jag blir riktigt dålig igen är jag sugen på att be henne testa det på mig. Å andra sidan läser jag på nätet om att  medlen kan ge trista biverkningar..... 


En av de mediciner jag äter dagligen - Xatral OD 10 mg - är en alfa-1-receptor blockerare (och egentligen avsett för män med prostata-besvär.


Ska försöka ta reda på mer om dessa TNF-alfablockerare, låter trots allt spännande.



Av Birgitta - 11 december 2011 10:31

Jag har ju gnällt lite över att min tinnitus blivit för kraftig den senaste tiden. 

Då kom det ett mail som bl a innehöll upplysningen att de mediciner jag ätit i många år kan ha öronsusningar som biverkning.

Hade jag ingen aaaaning om.....

Säger visserligen en del om hur noga jag läser biverkningslistorna, dvs inte alls, men kan kanske förklara varför denna tinnitus blir värre och värre med åren - utan att jag går omkring med hög musik i hörlurar hela tiden.

Det här är definitivt något jag ska diskutera med min läkare.

Kommer det återigen att bli ett val mellan pest och kolera, månntro?? Medicinen gör ju att jag mår hyfsat bra i mina urinvägar, bättre än på många år.

Jag får visserligen fortfarande små återfall, men dom blir kortare och kortare. Igår t ex: helt plötsligt, utan någon som helst tydlig orsak eller förvarning, så bara smällde det till och jag gick dubbelvikt. Eller gick förresten - jag stod dubbelvikt och kunde inte ta ett steg.  Hällde snabbt i mig ett halvt glas med två brus-Alvedon och på någon timme var jag OK igen.

Konstigt!!


Och - nu blir det REKLAM!!!


Förra året på hösten pratade vi en del om mamelucker och täckkjolar osv. De senaste vintrarna har jag bott i kjol med tjocka yllemamelucker under. Det har varit det säkraste sättet att hålla mig varm om rumpan, livsviktigt för en uretritare. Jag har också haft ett par lika tjocka långkalsonger, inhandlade på hälsokostbutiken. Någon täckkjol fick jag aldrig tag på.....

Nu i år är det visserligen inte lika kallt än, men tillräckligt kallt för att det är dags med något varmt om rumpan, men jag vill inte ta på mig dom där tjocka, tjocka.

Sprang in på Twilfit i veckan och hittade Calidas mamelucker och långkalsonger - dom kan jag verkligen rekommendera - i alla fall så länge det inte är minus 20 grader.

Dom är tunna och smidiga, består av 70% ylle och 30% silke. Jättesköna!!!  Och dom är tillräckligt tunna för att få plats under jeansen. Dvs jag behöver inte gå i kjol hela tiden....

Och dessutom svettas man inte om man tvingas gå omkring med dom inomhus.


Slut på reklamen!!!



Av Birgitta - 10 december 2011 10:54

Så är det dags för Nobel-festen igen.

Och inte är jag inbjuden i år heller......

Måste erkänna att jag ibland - när jag var yngre i alla fall - har önskat att jag skulle få anledning att få göra mig så där jättetjusig och få sitta vid de vackert dukade borden i Blå Hallen. Jag är säker på att jag inte är ensam om att någon gång tänkt den tanken.

Nuförtiden är jag mest tacksam att jag slipper. Blå Hallen har jag varit i och jag har faktiskt ätit middag i Gyllene Salen - en gång.

Jag frossar visserligen i dom vackra kreationerna men min största fundering gäller hur dom hanterar sina blåsor.


Både under själva prisceremonin och sedan under middagen.


Tänk att i väldigt god tid innan det hela börjar sätta sig mitt i en trång bänkrad och sedan tvingas sitta där i timmar, innan man får en chans att gå på toa. Konserthusets damtoaletter hör dessutom inte till dom största i den här världen.

Inte dom som finns på Stadshuset heller. Och dom är alldeles för få.

Jag vet inte om det stämmer men någon har sagt till mig att man får överhuvudtaget inte resa sig från middagsbordet (dvs man får inte bryta taffeln - som det så fint heter) förrän det hela är över. Oavsett var man sitter. Kan det vara så??   I så fall skulle jag tvingas tacka nej till det hela - om jag nu skulle råka bli bjuden....


Och tänk när alla ätit och druckit och ska samtidigt till toaletterna i sina tjusiga klänningar (får man överhuvudtaget plats på dom små toaletterna om man har en stor klänning på sig?). Vilka köer det måste bli!


Eller - sätter dom ut en massa bajamajor på gården?  


Är det bara för att jag själv måste på toa varannan timme som jag ser det här som ett problem? Alla som går på festen kanske klarar sig en hel kväll utan toabesök. Hur gör Victoria som nu är gravid? Tänk om det trycker till på henne när hon sitter längst fram i Konserthuset? Vad gör hon då?


Det här tar dom aldrig upp i TV-sändningarna.  Kanske ska skicka in en fråga........  Lite nyfiken är jag faktiskt. Det är ju faktiskt ett allmänt, mänskligt, fysikaliskt behov vi talar om, eller hur?


Av Birgitta - 8 december 2011 22:34

Tiden bara flyger iväg.

Den  här veckan har jag haft besök av min syster A-M, barnmorskan från Göteborg, och vi har bara gjort en massa kul saker. Hon jobbar natt så emellanåt kan hon få flera dagar i rad när hon är ledig - och då passar hon på att göra en liten resa till huvudstaden och besöka mig.

Vi har åkt upp med Sky View utanpå Globen, ända upp till toppen. Häftigt!

Vi har varit på Fotografiska och bl a beskådat Nick Brandts djurporträtt.

Vi var på Konserthuset och lyssnade på Sjung Nu körens julkonsert.

Vi gick hela vägen in till stan från Sumpan.

Vi var barnvakter till mina två barnbarn.

Bland annat....


Och hela tiden skötte sig min kropp helt exemplariskt. Lite halvkris blev det vid den långa promenaden in till stan så strax innan St Eriksplan var jag tvungen smita in på ett café och tjuvlåna deras toalett för att kunna gå vidare.

Men annars - inga som helst problem.

T o m tjutet i öronen har sjunkit i styrka. Borta är det inte, men det överröstar inte allt annat hela tiden, och det är skönt.

Men - ska nog ändå försöka hitta en sjukgymnast. Tänk om det gick att dämpa det ytterligare några steg....


Jag tog några bilder vid vårt Sky View-äventyr: på vägen upp, på toppen och på vägen ner. Håll tlll godo:


     




Av Birgitta - 6 december 2011 08:21

Några funderingar kring det här med tinnitus, stress & uretrit:


Jag tror att stress är en av orsakerna till att man drabbas av uretrit.

Precis som stress kan utlösa andra sjukdomar. Vad man drabbas av tror mitt lekmanna-jag beror på vilket som är ens svaga punkt. I mitt fall urinröret.... Och jag övertygad om att stress var en av de utlösande faktorerna - även om jag inte förstod det förrän efter flera år.
Vad gäller tinnitus har jag faktiskt aldrig tänkt i de banorna. Jag har visserligen undrat över varför jag drabbats av det eftersom jag aldrig (eller sällan) befunnit mig i miljöer med hög ljudvolym. Men nu - när denna tinnitus tagit sig till riktigt otrevliga höjder - tror jag att ni kan ha rätt. Även tinnitus kanske (men inte bara) orsakas av spänningar i kroppen, till följd av stress

Och kanske är det så att man till slut hamnar i en ond cirkel, dvs det ena genererar det andra, tills man inte vet vad som är hönan eller ägget.....

Men jag har inte - som Annie skrev i en kommentar - märkt någon koppling mellan utökat tinnitus och uretrit-skov.

Just nu tjuter det inne i huvudet så jag knappt hör knapparna på tangentbordet när jag skriver detta, men min uretrit håller sig borta helt och hållet. Känner absolut ingenting av den.

Så jag får vara glad åt det - och jobba med att uthärda tjutet.
Nina skrev om sin dotter som fått bra hjälp att bli av med sin tinnitus av en sjukgymnast - jag ska denna vecka börja leta efter någon som kanske kan hjälpa mig också. Är trött på detta evinnerliga tjut.....

Av Birgitta - 4 december 2011 10:24

Strålande dag.

Klarblå himmel och smärtfri kropp.

Kan inte bli bättre - det skulle väl möjligen vara tjutet i öronen som jag börjar bli lite less på. Har levt med det i över 30 år.  Också en sån där grej som det inte går att bota - inte ens lindra. Det är bara att acceptera och leva med. Och det har gått bra i alla år - men nu det senaste halvåret har det ökat  i styrka, så nu börjar det bli riktigt jobbigt.

Är inte det typiskt?

När jag äntligen börjar få någorlunda ordning på mitt smärtande urinrör så sätter tinnitusen fart istället.


Jag kanske är en sådan som måste ha något problem för att känna att jag lever???  Vill inte tro det - men det verkar onekligen misstänkt.


Tog mig till en tinnitus-expert för några år sedan och fick veta att det enda dom erbjöd som hjälp var en kudde med inbyggd fågelsång - eller vad man nu ville lyssna på istället för tjutet. Tanken var att man skulle sova på fågelsången.

Kudden fick man betala själv!!

Jag har inte köpt någon.....


Just nu försöker jag ägna mig åt mental träning på om möjligt ännu högre nivå än när jag får mina uretrit-skov.

Fast det går ganska dåligt.

Hur gör man för att förtränga en tjutande sirén inne i huvudet - som överröstar allt annat??

Någon som har ett tips???


Presentation

En blogg om URETRIT.

Fråga mig

250 besvarade frågor

Länkar

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14 15 16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< December 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv med Uretrit med Blogkeen
Följ Mitt liv med Uretrit med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se