Har precis kokat klart en laddning rönnbärsgele och hällt upp på små burkar - samtidigt som jag tittar på 'Dimhöljda bergens gorillor'.

Västerås-jobbet gick bra - framförallt var det så fantastiskt roligt. Blev riktigt sugen på att göra något liknande fler gånger.

Tog mig till Vårdcentralen i morse för att visa såret på mitt ben för distriktssköterskan - som gick och hämtade en läkare - som tog prov plus skrev ut pencillin.....  Tänk så det kan bli - bara för att man sitter på en klippa i solen, och kanar lite.

Det som jag är lite förvånad över just nu är att jag inte kände av min uretrit det minsta innan dagens föreläsning - men efteråt.  På väg hem från Västerås satte det igång - och det vill inte släppa. De borde ju vara tvärtom - om mina små teorier om psykets betydelse stämmer. Med andra ord förstår jag i vanlig ordning ingenting.

Idag är det dags.

Klockan 14 ska jag stå framför 375 personer på Aros Congress Center i Västerås och berätta om mina erfarenheter av att arbeta med japaner. Är faktiskt inte nervös - om det inte räknas som nervöst att vakna före sex och inte kunna somna om?

Jag är klar med mina förberedelser, vet ungefär vad jag ska säga. Mitt största problem just nu är vad jag ska ta på mig. Vill inte vara för uppklädd, men inte heller för nerklädd.

Jag får gräva i min garderob. M påstår att där finns alldeles tillräckligt med alternativ att välja mellan. Vet inte om jag håller med......

Min uretrit fortsätter att ligga och lura under ytan - och sticka upp nosen lite då och då. Dvs helt fri från smärta eller trängningar har jag inte varit på flera dagar nu, men å andra sidan är nivån inte värre än att jag står ut. Utan Citodon och utan att äta Cortison.

Men - märker jag att smärtan tilltar idag - då får det bli ett piller. Är lite ledsen att min läkartid som jag hade i går eftermiddag blev inställd - hade behövt den.

Jag hoppas också att jag ska klara mig från att bli toanödig under den halvtimme jag ska stå på scen.  Får väl låta bli att dricka något överhuvudtaget i flera timmar innan. Då ska det nog gå bra.

Annars är det nog det som varit jobbigast de senaste dagarna - mina täta toabesök. Går väl an så länge jag är hemma - det är värre när man ska iväg ut på stan. Men jag har i alla fall inga bussresor inplanerade..... alltid något att vara glad åt....

Mitt största problem just nu är faktiskt såret på mitt ben. Det vägrar läka. I morgon är det två veckor sedan jag halkade omkring på klipporna vid Siljan och skrapade mig på smalbenet. Och såret är fortfarande lika stort. Och gör ont!!  Ska faktiskt ringa Vårdcentralen idag.

Det är bara skrutt med mig.......