Denna attans sketna uretrit!!   Jag blir inte klok på dess svängningar.

Igår var jag ganska bra större delen av dagen, i natt har jag för första gången på VÄLDIGT länge bara varit uppe en enda gång, och nu - just precis nu - sitter jag här med den gamla välkända smärtan igen. Och förstår i vanlig ordning absolut ingenting.

Hur kommer det sig att man kan sova skönt och smärtfritt en hel natt (nästan i alla fall) och sedan när man vaknar så brinner eldklotet i underlivet?? Vad gör jag egentligen på nätterna???

Idag gör det mig dessutom lite extra bekymrad. För många månader sedan - troligen under några dagar när jag mådde väldigt bra och hade glömt (förträngt??) hur eländigt det kan vara ibland - fattade vi (dvs M och jag) beslutet att ge oss ut på ett litet äventyr. Ett äventyr där jag inte vet om jag kommer att ha koll på toaletter och kisspauser. Kanske inte kan styra min tid helt själv. Detta äventyr börjar i eftermiddag. Och jag är faktiskt lite orolig för hur jag ska klara detta.

(Kan det vara oron som framkallar mina smärtor??)

Nu ska det tränas mentalt på hög nivå..... 

Ungefär som Lasse Åberg i Sällskapsresan: 'jag kan flyga! jag kan flyga!! 

Fast för mig gäller det istället: jag behöver ingen toalett! jag behöver ingen toalett!!

Äter fortfarande Detrusitolet - men som sagt, när smärtan sitter där då räcker dom inte till för att dämpa trängningarna..... Vill inte gärna stoppa i mig en massa cortison - men pillrerna får följa med och blir det riktigt illa då finns ingen annan lösning.

Nu till något mycket roligare. Igår åt jag för första gången i mitt långa liv pannkakstårta. Dotter P bjöd och den smakade riktigt, riktigt bra!!