I morse satt morgonsvedan där igen. Och trängningarna var så där olidligt jobbiga som dom kan vara när man måste gå på toa en halvtimme efter att man var där. Om och om igen....
Ringde min urolog och till min stora lycka hade dom en avbokad tid att ge mig på eftermiddagen idag. Det blev lite småstruligt för jag hade lovat vara barnvakt hela dagen - men M fick rycka in när jag åkte till urologen. Så det löste sig. Och jag fick min dos Dermovat. Plus att vi kom överens om att jag ska ha ett antal behandlingar, i princip en/månad nu under sommaren. Så kanske mina skov kommer lite mer sällan.
Min läkare berättade också att flera av hennes patienter upplevt stora förbättringar efter att ha fått Dermovat-behandlingar.
För någon dag sedan kom det en fråga om det inte finns någon som är 'specialist' på uretrit och jag ställde den frågan till min läkare idag. Den enda hon kunde nämna som är en auktoritet inom området är en engelsk läkare, i London. Men när jag frågade hur hon behandlade sina uretrit-patienter fick jag svaret: ''Hiprex och silverklorid''!!! Känns som stenåldern!!!
Nästa fråga jag ställde blev då: hur friska blir hennes patienter?? - och på den frågan fick jag inget svar. Men denna kvinnliga läkare i England har skrivit en massa böcker i ämnet - och är som sagt en auktoritet. Måste erkänna att det känns lite uppgivet.
Varför finns det så mycket prestige inom läkarkåren??
Däremot har tydligen KS i Stockholm förstått att min läkare har ett bra sätt att behandla uretrit - så dom skickar sina patienter dit. Vilket får till följd att hon är ganska överbelastad. Kanske dags för urogyn-läkarna att lära sig något nytt!!
Milla
12 april 2011 00:56
Hej!
Jätte bra sida!
Jag fick veta för ca 5 månader sen att jag hade uretrit. Och har gått på behandling under två månader där dom först lagt bedövningssalva och sen vidgat mina slemhinnor i urinröret med hjälp av små stålpinnar. Sen hade dom något annat gegg på pinnarna. Har inte frågat så mycket om det, tyckte mest att behandlingen var obehaglig trots att min läkare var jätte trevlig.
Men nu till min fråga, det är nämligen så att du skrev att man kan få som värst en kvarts mellanrum mellan trängningarna?
Jag får knappt en minut mellan mina. Lite orolig, men ska till min urolog imorgon så får fråga henne då om hur det ligger till.
Jag fick nämligen ett uppehåll, har inte gått på behandling sen i december och trodde att det var borta för alltid. För jag fick aldrig tillbaks det här. Men nu som sagt har jag fått det igen. Har jag kronisk uretrit då? Har inte läst skillnaderna på din sida än (om det nu inte bara finns kronisk uretrit). Hoppas verkligen att behandlingen imorgon kommer hjälpa för det här ger mig ingen sömn.
Tack för en jätte bra sida!
Birgitta
12 april 2011 17:07
Hej Milla!
Först lite om de behandlingar du berättar om:
Bedövningssalvan är troligen Xylocain, det är den dom brukar använda. Dom små stålpinnarna heter 'hegarstift', och 'gegget' är förmodligen cortison. Fråga nästa gång vilken typ av cortison dom använder. Det vanligaste är en svag variant som heter Terakortil. Vissa läkare använder en starkare variant som heter Dermovat. Den får jag nuförtiden. Ingen rolig behandling - men nödvändig.
Så till din fråga: Jag är inte läkare så jag kan/får egentligen inte uttala mig om diagnoser. Men min egen uretrit uppför sig ungefär som du beskriver, dvs jag har bra perioder (inte så långa tyvärr) och sedan bryter det ut igen. Troligen en inflammation som är kronisk, dvs ligger latent i kroppen. Med hjälp av cortison i urinröret och anti-inflammatoriskt läkemedel håller jag min uretrit på en dräglig nivå. Men jag kommer nog aldrig att bli helt kvitt den.
Hur kraftig uretriten är och hur ofta 'skoven' kommer tror jag (som lekman) beror på vad som är den bakomliggande orsaken. Och den kan variera ordentligt.
Jag tycker du ska prata med din läkare om detta nästa gång du träffar henne.
Karin
12 april 2011 19:10
Skrämmande läsning med den engelska läkaren... Jag blir nästan deppig. Tycker inte det kan vara möjligt att läget är så illa. Men vilken cred för Annika i Bjursås att hennes metod slår igenom. Och framförallt att din gynekolog/urolog har lyssnat på dig och tagit till sig av det. Jag upplever att de flesta bara blir irriterade när man kommer med egna ideér, väldigt tråkigt nog.Tack ännu en gång för världens bästa sida och stöd, alltid snabba svar och fin respons!
Birgitta
12 april 2011 19:28
Håller med - det är skrämmande!!
Karin
12 april 2011 20:03
Men jag funderar vidare....kan vi göra något tillsammans?? Berätta våra sjukdomshistorier, skicka ut dom - försöka påverka vården! Kräva hjälp och förståelse! Alla vi som befinner oss i denna svarta uretrit värld. Vi är ju många! Något borde vi kunna göra..tillsammans är vi starka! Men jag vet ej riktigt vad, men är beredd att kämpa!!!
Birgitta
15 april 2011 00:01
Hej Karin!
Du har så rätt - vi måste få till en ändring. Det måste gå att öka kunskapen om uretrit och hur man kan lindra/bota. Jag vet inte heller riktigt hur man ska gå till väga. Jag har försökt kontakta ett antal olika media, med väldigt lite resultat. Eventuellt är det några artiklar på gång i några tidningar. Men - kanske om vi är många som gör det. Dvs skickar mail till olika tidningar och/eller TV-program och uppmanar dom att ta upp detta ämne.
Jag vet att det pågår ett arbete med att ta fram två uretrit-dokument. Det ena är avsett för allmänvården (dvs Vårdcentraler - och det är bra) det andra är avsett för specialister.
Jag vet inte om det räcker men det är i alla fall en början. Det man kan tycka är att det tar så lång tid, men det kanske är nödvändigt om det ska bli medicinskt korrekt.
Annars tror jag som du att vi ska våga ställa krav. Vilket i och för sig ibland kan vara lättare sagt än gjort. När man är dålig och har ont då blir man lätt 'ynklig' och orkar inte vara stridbar.
Jag hade en gång tanken att starta en patienförening. Kanske ska vi ta upp den tanken igen??
Karin
15 april 2011 17:00
Håller med dig fullt och fast i alla avseenden, har också tänkt på detta med någon typ av förening faktsikt. Inte alls fel! En mycket god tanke tycker jag. Varma hälsningar Karin
Birgitta
15 april 2011 19:37
Hej Karin!
Kika på mitt svar till Husara - ni har lagt ungefär samma kommentar.
Husara
15 april 2011 19:01
Ja, håller med om att vi behöver jobba utåt. En patientförening är bra. Vi får väl organisera oss,vi som har samma "intresse". Annars tycker jag att du Birgitta har gjort väldigt mycket för oss, synd att du får så dålig respons. Vi måste hjälpas åt!
Husara
Birgitta
15 april 2011 19:36
Hej Husara!
Jag gjorde lite research rörande patientförening förra året och om det ska vara seriöst krävs en styrelse. Min tanke var (är) att i den styrelsen få med en gynekolog, en urolog och en uroterapeut. Samtliga med dokumenterat intresse och engagemang för uretrit. Frågan är hur man får sådana att ställa upp utan att kunna betala något.....
Men - kanske är det möjligt.
Syftet med en patientförening skulle ju vara att verka för ökad kunskap och förståelse för uretrit. Samt att anordna små seminarier. Min andra fråga är då vilket intresse det finns att delta i sådana seminarier.....
Finns en del att fundera på. Men jag måste erkänna att jag är lite sugen på att dra igång något....
Sommaren får blir funderingperiod.
Det är en fantastisk morgon idag!
Absolut klarblå himmel - och solen lyser på trädtopparna. Kommer att bli en vacker dag. Perfekt för att hänga ut tvätt - och gå en golfrunda..... Kanske en sista tur i svampskogen...... Har hittat massor med kan...