Har tillbringat en stund framför PC´n och tittat på alla videor från jordbävning/tsunami i Japan.  Så små vi människor är gentemot naturens krafter!!

De sista tio åren av mitt yrkesverksamma liv (som tog slut för två år sedan) var jag i Tokyo minst två gånger om året - och jag var alltid rädd för att just det som nu har hänt skulle hända när jag var där.  Minst en gång vaknade jag mitt i natten av att hela sängen gungade. På alla hotellrum fanns alltid ficklampa och instruktioner för hur man skulle göra vid en jordbävning.

Det är som dom säger på TV nu - japanerna är extremt väl förberedda på jordbävningar, och vana vid att marken skakar till lite då och då. Men alla visste också att förr eller senare så kommer det en stor......

Mitt egoistiska jag är idag extra glad att jag sitter på urberget hemma i Sverige.

Samtidigt som jag tänker på alla dom som nu drabbats av denna naturkatastrof. Och undrar hur det ser ut på 'vårt' kontor vid Shinagawa?

Själv har jag väldigt oviktiga problem: min dotter fyller år idag och jag lovade ta med mig en laddning nybakade hallongrottor. Fixade dessa i förmiddags - bara för att upptäcka när dom var klara att jag glömt ha i bakpulvret..... Bara att göra om från början. Det man inte har i huvudet......

Min uretrit slumrar i en vrå. Sticker ut näsan en smula då och då - men inte alls så att det stör - och det känns riktigt, riktigt bra!!

Jag har fått en förfrågan om jag känner till någon som blivit bra från sin uretrit, och med bra menas alltså 'botad'.

Jag vet inte om det är någon f d uretrit-patient som läser detta - men ändå: om du finns - skriv en rad och berätta!!!