Betapred-dosen fungerade - några timmar. Smärtan försvann och under förmiddagen satt det bara en massa sveda och värk i underlivet. Men inte värre än att jag kunde gå til gymet, jobba med redskapen (då sitter man ju still..) och skutta lite försiktigt mellan dom.

Men sen...

Sen slog smärtan till med full kraft igen.

Jag bet sönder en tand i förra veckan och vid 11-tiden idag ringde min tandläkare och sa att hon fått ett återbud, dvs en tid för mig, kl 13.  Det var bara att bita ihop. Som tur var var M hemma och kunde köra mig in till stan där min tandläkare håller hus. På Brunnsgatan.

Många toa-besök blev det: innan vi åkte hemifrån, när jag kom fram till tandläkaren, efter behandingen... När det smärtar så i urinröret så måste jag bara gå ofta på toa. Är egentligen inte toanödig - men det gör så ont så bara att få ut fem ynkliga droppar lindrar. I tio minuter....

Att sen komma hem till Sundbyberg igen - det var en riktigt pärs. Jag var alldeles svettig av smärta och ansträngning när jag klev in i lägenheten.

När det gör så ont så man helst inte vill ta ett enda steg - men vet att man måste gå - då går det dels väldigt sakta, dels är man oerhört fokuserad. Jag kände mig som en höggravid kvinna med bäckenfoglossnig.

Nu har jag suttit på värmedynan framför TV´n några timmar. Fasar för natten. Ska ta en dos Betapred till innan jag lägger mig. Har jag tur blir detta utbrott inte värre än det förra - och i så fall borde det kännas bra mycket bättre redan i morgon.

Mina planer för ikväll fick tyvärr canceleras. Jag hade tänkt gå till Fotografiska  där dom idag öppnar en ny utställning: Intended Consequences: Rwandan Children Born of Rape. I samband med öppnandet skulle det vara högläsning ur en bok om kvinnliga våldtäktsoffer i Rwanda.  Skrämmande antagligen.

Jag missar högläsningen men utställningen ska jag definitivt gå och se - så snart detta helvete lämnar min kropp.

Åtta smärtfria dagar - det var vad jag fick.

Och smärtfrihet ger mersmak så nu har jag påbörjat min lilla behandling, dvs tagit en dos Betapred.

Det är inte ett lika kraftigt skov som sist - då när jag vaknade klockan tre på natten och inte kunde somna om för den starka smärtan.

I natt vaknade jag klockan fyra och kände direkt att nu är det dags igen - men lyckades ändå sova vidare till klockan sju.

Den här gången kan jag inte 'skylla på' pH Kalk - för det har jag inte rört sedan jag var dålig förra gången. (Det är ju bra att kunna eliminera det som orsak till ett uretrit-skov.)  Hade jag varit lite smart hade jag passat på att mäta pHvärdet i urinen i morse - för att kolla surheten. Se om det är annorlunda värde när jag är dålig jämfört med när jag är bra.

Men nu har jag redan hunnit dricka kaffe och äta en bit - och pHvärdet ska man kolla innan man börjar stoppa i sig en massa.

Nu hoppas jag bara att min lilla behandlingskur fungerar så att smärtan släpper snart.

Man ska inte behöva gå omkring med smärta. Man ska göra vad man kan för att bli av med den. Smärta tar energi. Man kommer inte undan den.

Tidigare - när jag under flera år gick omkring med konstant smärta - så blev smärtan till slut en del av mig. Jag glömde bort hur det var att inte ha ont eftersom jag alltid, hela tiden hade eldklotet brinnande i underlivet. På något sätt hade jag gett upp. Så här var livet. Inget att göra åt.....

Nu - efter att under de senaste åren fått lyckan att uppleva smärtfria perioder -  har jag insett att smärta inte är något naturligt tillstånd. Smärta ska - så långt möjligt är - motarbetas. Dämpas. Lindras. Helst elimineras. Det trickiga är att komma på hur man gör det. Och att få hjälp med det.

Problemet är att smärta är subjektivt. Förmodligen det mest subjektiva man kan tänka sig. Ingen annan kan känna min smärta. Hur förklarar jag exakt hur min smärta känns i min kropp?

Jag har inga bra svar. Jag bara vet att jag i alla fall känner igen min egen smärta vid det här laget - och jag tror/hoppas att jag hittat rätt åtgärd för att bli av med den.