Denna attans, sketans, baskade uretrit!!!!  

Ja - ni hör vilket humör jag är på idag. Natten har varit hyfsat lugn, tre toabesök (OK),  men nu sitter smärtan rakt in i underlivet igen. En fyr/femma är det minst. Ibland undrar jag om det verkligen är uretriten som spökar - eller om det är något annat spöke som rumsterar om i min kropp.

Det som jag vant mig när det gäller uretrit-smärtor är att dom ofta sitter längre ner, mot urinröret, och att det, när det är som värst, inte går att röra sig, inte går att gå. Utom möjligen med små, små myrsteg.

Den här smärtan har inte den effekten. Jag är fullt rörlig. Det bara gör så attans ont hela tiden. Så less är jag...... 

Kan man få myom i underlivet om man inte har livmodern kvar??  

Idag är det dags för julmarknad. Jag vet att det är samma saker varje år - men det hör liksom till att vandra utmed alla dom där stånden och insupa lite julstämning, dricka en mugg glögg, fylla på julprylförrådet med någon liten tomte eller ljusstake eller ren eller något. Kanske en honungsburk. Jag har lite pippi på att köpa honung med dom mest konstiga blandningar. Inte för att jag behöver fler. I skåpet står minst 8 oöppnade honungsburkar med bl a blåbär, saffran, galapeno, förkylnings,  osv. Men - hittar jag någon ny spännande blandning kommer jag ha svårt låta bli att ta med en burk hem.

Jag gör det bekvämt för mig vad gäller julmarknad. Åker till Steninge Slott - där är julmarknaden inomhus i en stor gammal lada - så man slipper frysa.

Passar mig bra.

Här är det aktuella honungsburksförrådet. I påsen till höger är det fem små burkar - alla med olika smaktillsatser. Förkylningshonungen är faktiskt riktigt bra att ha i en kopp te när man känner sig snuvig - kan rekommenderas (det är den svarta burken till vänster - minns inte var jag köpte den....).  Vet inte varför jag har pippi på honung - kanske för att min farfar var biodlare, utanför Umeå, för längesedan.....

Hittills har december månad - även om vi bara kommit till den åttonde - börjat sämre än vad november gjorde. Inte en enda dag där jag kunnat sätta en nolla i samtliga kolumner.

Varenda dag har haft sin beskärda del av smärta och/eller trängningar. Det enda som jag sluppit ifrån är kramper - och det är ju trevligt. Kramperna är värst, så att slippa dom är en lättnad. Men det är så märkligt. Smärtan kommer och går, trängningarna kommer och går. Och inte begriper jag vad det är som triggar igång eller avslutar något av det. Det varierar upp och ner under en och samma dag.

Jag struntar i värktabletter - dom hjälper ändå inte. Försöker - vad gäller smärtan - att tillämpa lite mental träning. Dvs slappna av och tänka på  (och/eller göra) något roligt. Smärtan försvinner inte - men jag har lite roligare....  Det fungerar något så när så länge smärtnivån ligger under fem/sex på min 10-gradiga skala. Blir smärtan värre då är det stillasittande på värmedyna som gäller - men där är det som tur är ganska längesedan jag var.

Trängningarna har jag lärt mig att dom sitter i ett par tre timmar - sedan lugnar det ner sig igen.  Ska jag iväg på något speciellt så petar jag i mig en Detrusitol.

M kommenterade idag att det var länge sedan jag klagade på smärta, och undrade om det berodde på att jag mådde bra. Men nej då - jag bara försöker att inte belasta min omgivning med mer gnäll än nödvändigt.   Stön! Det där lät kaxigt!! Det var inte meningen. Jag känner mig definitivt inte kaxig.....

Kanske gör jag dessutom helt fel som håller smärtan inom mig (utom här på bloggen....) ?  Fast det blir så trist att prata om det varenda dag.

Nu till något roligare: idag var det ett häftigt ljusfenomen i Stockholm. Halo kallas det. Jag såg delar av det från vårt sovrumsfönster i morse strax efter soluppgången. Inne i själva Sthlm såg det tydligen helt fantastiskt ut på morgonen - ett hel sfär runt solen. På eftermiddagen besökte M och jag Valdemarsudde för att beundra Anders Zorns verk och på vägen dit kunde man se delar av fenomenet över vattnet mot söder, i form av en extra sol till vänster om den riktiga solen.

Här kommer två bilder, först en som jag hämtat från P4 Radio Stockholm och som visar sfären runt solen, sedan en som jag tog själv på vandringen mot Valdemarsudde:

Jag fick lite perspektiv på tillvaron igår.

Alldeles efter att jag skrivit gårdagens blogg fick vi veta att en av M´s äldsta vänner drabbats av strupcancer.

Nog är livet med uretrit vidrigt emellanåt, och behandlingarna är inte alltid så roliga - men nog föredrar jag cortison-behandlingar i urinröret jämfört med att operera bort strupcancer....

Dessutom börjar jag få lite dåligt samvete. Har i minst en månad - nästan hela hösten om jag ska vara ärlig - haft ambitionen att uppdatera www.uretrit.se. Jag har fått både ny information och nya tips som jag vill lägga ut där. Men - jag kommer mig aldrig för....... Skäms lite faktiskt!!! Så länge det var golf - och svampsäsong så sköt jag det framför mig. Intalade mig att när snön ligger djup och dagarna blir kortare - då!!!!   Men har jag kommit igång? Fast snön legat djup i flera veckor? Icke sa nicke!!! Men jag ska skärpa mig. Innan årsskiftet ska det vara gjort - hoppas jag.....

Om det finns någon som vill dela med sig av sin uretrit-historia - så tar jag gärna emot den och lägger ut den på web-sidan.

Ännu en dag av berg-och-dalbana.

Jobbig natt, rejält ont i förmiddags, Dermovat-behandling vid 10:30-tiden.

Nu har den värsta smärtan försvunnit - dock inte helt, men det är uthärdligt.

Även humöret har åkt lite berg-och-dalbana idag. Jag vet att jag inte ska gnälla - jag mår så väldigt mycket bättre nu än vad jag gjort på många år - men jag kan inte hjälpa att jag ibland bara blir så enormt less på att inte få känna mig helt normal igen.  Bara det här att behöva gå och få cortison instoppat i urinröret. Hur kul är det egentligen - på en skala???

Jag vet att jag ska vara glad och tacksam att det finns cortison att stoppa in i urinrör. Men vissa dagar vill jag inte vara glad och tacksam - jag vill vara frisk!! 

Men - efter att ha ömkat mig själv en stund så inser jag att det kunde vara värre - och så far jag upp ur deppighetshålet igen. Och börjar göra något roligt. T ex baka en ny laddning lussebullar.

Ibland får jag för mig att jag skulle vilja vara stark i karaktären och låta bli bullar och smörgåsar och pasta osv för att bli av med bullen på magen - men jag är inte stark i karaktären...... 

Därför har jag bakat lussebullar idag igen. Fast - jag äter inte alla själv - jag ger bort ganska många.....

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva dagen. Det har varit lite av en berg - och dalbana, som så många gånger förr.

Sprang på toa alldelels för många gånger i natt.

Vaknade med rejäl uretrit-känning.

Drabbades av superträngningar mitt på dagen, något som sedan övergick i smärta av det irriterande slaget, men som nu sedan drygt en timme inte känns längre.

Klockan 15 skulle jag på Södra Latins julkonsert tillsammans med ett par goda vänner och trängningarna var som mest störande någon timme innan det var dags att gå hemifrån. Så jag stoppade i mig en Detrusitol. Jag vet inte hur mycket den kapseln hann börja verka på några timmar - men jag klarade konserten i alla fall.

Och som sagt - nu känns allting bra igen.

I morgon är det dags för en tredje dos Dermovat!

När jag skrev dagens datum i rubriken kom ett minne farande.... Detta datum år 1965 var jag på mitt livs första dans. Jag bodde i Uttran och dansen - som så fint kallades gymnasistbal (fast utan långklänningar...)  -  hölls i Huddinge, där jag gick i gymnasiet. Det var 30 grader kallt!! Tåget jag skulle åka hem med på natten vid 24-tiden var tre timmar försenat, jag hade ganska tunna kläder, frös som en gris, men hölls hyfsat varm av mitt livs första pojkvän som jag träffade den kvällen.   Undrar vad han gör nuförtiden???

Själv sitter jag och tittar ut över taken i Sundbyberg, ut mot en himmel som från att ha varit svart när jag gick upp, blir allt mer ljusgrå, heltäckande ljusgrå.

Jag har just skrivit in tre nollor i min statistik för gårdagen - som alltså var en bra dag -  har skrivit en etta i kolumnen för antal nattliga toabesök - också riktigt bra - och håller på att ladda för att gå till gymmet som öppnar klockan nio. Jag har missat det flera dagar nu och börjar faktiskt känna lite abstinens. Är det bra eller dåligt??

Dagens bild tog jag i torsdags när jag vandrade Skeppsbron från Fotografiska in mot centrum. Där har man i år igen rest en enorm julgran, 30 meter hög, full med ljus i alla möjliga färger. Maffig är den.

Uretriten fortsätter att hålla sig på en hyfsad nivå. Ett par timmar med lite jobbiga trängningar i går eftermiddag - annars inga större problem.

Vi gjorde ett nytt besök på Fotografiska i går, åt lunch, gick igenom halva muséet, fikade och tog sedan resten av utställningarna.

Och det var därefter - när jag vandrade Skeppsbron in mot stan, genade över Kungsan och strosade runt i lite affärer som trängningarna var som värst. Det blev ett antal 10-kronor som fick offras på toalettbesök i diverse varuhus och gallerior.

Det var ett fantastiskt väder igår. När vi kom in till stan, klev av tunnelbanan vid Slussen, så var hela Sthlm insvept i tjock mjölkvit dimma (så var det inte i Sumpan).

Fiket på Forografiska ligger högst upp med en i vanliga fall fantastisk utsikt över vattnet mot Skeppsholmen, Gamla Stan, Gröna Lund osv. Igår var det som att titta in i ett mjölkglas när vi påbörjade vår lunch. Men så småningom började dimman lätta och staden framträdde mer och mer. Riktigt häftigt.

Jag tog en del kort så att ni förstår vad jag menar. Samtliga kort är tagna genom fönstret i kaféet.

Jag var hos tandläkaren igår.

Jag har en väldigt trevlig och bra tandläkare, men att besöka henne är bland det värsta jag vet.

Jag sitter där i stolen (eller ligger snarare), spänd som en fiolsträng, nästan så jag börjar svettas, blundar och följer hennes systematiska vandring i min mun. Tand för tand. Livrädd för att det vilken sekund som helst ska ila till, eller skära av smärta, när hon hittar en tandficka eller ett hål eller en trasig plomb eller en dold infektion......

Och lättnaden när allt ser bra ut - 'i alla fall inget som behöver åtgärdas NU' - är så obeskrivlig. Jag studsar ut ur mottagningen med tandstensrena  och polerade tänder och vet att det förhoppningsvis är ett år innan jag behöver gå dit igen.

Igår passade jag på att fråga henne om det här med hur kroppen klarar av att hantera flera olika problem samtidigt. Om man har en dold infektion bakom en rotfylld tand så kanske det tar all energi från kroppen så att den inte orkar hantera inflammationer på andra ställen i kroppen?

Hon hade inget bra svar på den frågan, men berättade om en patient som just haft en dold infektion bakom en tand, som gav honom problem, och när hon lyckades fixa den försvann även patientens astma...... Min läkare förstod ingenting (sa hon) men patienten var glad.  Tillfälligheter? Vet inte - men visst är det fascinerande hur vår kropp fungerar.

Min uretrit håller sig på en behaglig nivå. Jag kan inte säga att gårdagen var en stor nolla i statistiken, måste nog skriva en tvåa i trängningskolumnen. Men värre än så var det inte i går. Och i natt har jag bara varit uppe en gång. Och det är jättebra!!

Jag besökte tre sportaffärer igår på jakt efter en täckkjol. I en av affärerna var dom slut, dom andra hade aldrig haft. En av golftjejerna skickade en länk till en e-shop där dom finns (www.playground.e-butik.se) men jag vill nog helst handla i en affär där jag kan prova. Så - jakten fortsätter.  Precis som kylan. Minus 15 står det just nu på termometern.