Gårdagen blev en bra dag, trots morgonens irritationssveda.

Svedan bara försvann och sedan var jag helt symptomfri - hela dagen. Och även natten har varit bra. Har bara varit uppe en gång. Fantastiskt!!

Idag har jag nästan överträffat mig själv. Det är snöbusväder ute - antagligen inte bara här i Sundbyberg - men jag trotsade ovädret och pulsade iväg till gymmet i morse. När kroppen mår bra så blir det nästan ett behov att få röra på den ordentligt. Känslan av att kunna göra alla övningar utan smärta är så underbar så jag skulle kunna hålla på mycket längre än det halvtimmespass som träningen innebär. Men med en kvarts rask promenad dit och sedan hem igen så blir det ju drygt en timmes ordentlig genomkörare. Och jag njuter hela tiden.

Tyvärr måste jag ut i busvädret igen - och den här gången tar det emot lite. Men - det är bara att pälsa på sig ordentligt och bita ihop.....

Är lite orolig över att jag är på väg ner i en dipp igen. Den så välbekanta morgonsvedan sitter som en smäck idag. Den har hållit sig borta ganska länge - men säg den glädje som varar....... Har försökt motverka den på mitt gamla vanliga sätt: stora vattenglas och kaffe. 

Jag har just läst en artikel i morgontidningen som gjorde mig lite fundersam. Rubriken var 'Att lura sig själv är ingen bra idé' och artikeln handlade om en kvinna som gör uppror mot 'positivt tänkande'. Hon protesterar bl a mot att man inom sjukvården (och främst kanske cancervården) vill få folk att tro att man kan påverka sitt sjukdomsförlopp genom sitt eget tänkande. Vilket enligt henne det inte finns några vetenskapliga belägg för.

Men hon ser också en utbredd övertro på tankens kraft i alla delar av samhället. Att man kan uppnå i princip vad man vill bara man har den rätta mentala attityden. Och det är detta hon vänder sig emot - att man bara lurar sig själv.....

Jag tror det finns en medelväg. Man kan inte få allt man vill bara genom att tänka rätt - men det finns ju ett gammalt ordspråk som säger: det handlar inte om hur man har det - utan om hur man tar det'. Och där spelar tanken stor roll.

Jag är oändligt less på den uretrit som sedan drygt 15 år bor i min kropp - men jag vägrar att låta den däcka mig. Jag tror inte att jag kan tänka bort uretriten - tänka mig frisk - men jag tror att jag med tanken kan styra/påverka hur jag kan leva med den.

Plus naturligtvis - göra allt jag kan för att lindra och dämpa uretriten med hjälp av mediciner och behandlingar.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med denna lilla utläggning........ 

Jag vet att när uretriten river som värst i kroppen och eldklotet brinner för fullt - då hjälper inte dom mest positiva tankar - då måste man få riktig behandling. Då hjälper bara cortison - i alla fall är det vad jag behöver då.

Men den här 'vardagsuretriten', dvs småirritationen, trängningarna, svedan, osv, som kan upplevas jobbiga och trista ......den blir faktiskt lättare att härda ut med rätt 'tänk'.

Även om det allra bästa självklart är de stunder och dagar när uretriten helt är borta. När ingenting känns. När man svävar fram ett par meter över marken, på små lätta moln.

Idag är inte en sådan dag........

När jag vaknade i morse hade jag följande ringande i huvudet:

Midvinternattens köld är hård

Stjärnorna gnistra och glimma

Alla sova i enslig gård

Djupt under midnattstimma

Månen vandrar sin tysta ban

Snön ligger vit på fur och gran

Snön ligger vit på taken

Endast tomten är vaken.

Viktor Rydbergs 'Tomten' m a o. Jag kan bara första strofen - jag vet att det finns folk som kan rabbla alla verserna utantill - och dom är många, verserna alltså. Vi närmar oss midvinter - frågan är hur hård kölden kommer att bli i år. Det lutar ju åt en lika lång, kall och snörik vinter som förra året.

Jag kanske upprepar mig - men mina känslor inför en lång och kall vinter är verkligen kluvna.  Men Viktor Rydberg får det att låta nästan trollskt.

(undrar vad jag drömt i natt eftersom jag vaknar med detta i huvudet...??)

Mitt uretrit-liv är rätt OK för tillfället. Lite småirritation ligger och irriterar (!!) men inte värre än att jag är fullt rörlig. Ingen smärta. Inga trängningar att tala om.

Mår på det hela riktigt bra. Lite träningsvärk i axlarna. Mina gym-övningar har väckt till liv muskler som jag knappt visste att jag hade - men det är väl bara bra. Mitt mål är att få styrka så att jag kan slå golfbollarna en massa meter längre nästa år. (och rakare förhoppningsvis.....). M påstår att jag också måste ändra hur jag håller klubban , hur jag svingar, hur jag slår igenom, osv.... hmmmm....  Men lite nytta kan väl muskler göra??   Fast han har väl en point. Om jag slår längre men fortfarande snett - så far bollen bara ännu längre ut i skogen....  Får nog träna på tekniken också.

Vår, sommar och tidig höst - det är de årstider jag föredrar. Men advents-tiden är också en favorit.

Särskilt morgnarna.

Det är tyst. Det är mörkt. Det är stilla på något vis.

Att tända alla adventsstakar, stjärnor, något stearinljus (i brandsäker ljusstake) och få en stilla mysstund. En kopp kaffe. Morgontidningen. Och - som idag - en kropp som är på sitt bästa humör. Kan inte må bättre!!

(fast det är klart - en runda på golfbanan i linne & shorts, sol och +25 grader är också helt OK....)

Idag ska jag få mitt lystmäte av luciafirande. Först i Kungsholmens Kyrka kl 7:30 och sedan på barnbarnets dagis kl 15.

Ett kort besök hos min läkare ska jag också hinna med.

Julgranssljuslingan som vi hade problem med gick inte att fixa - så det blev till att köpa nya ljus. Men nu är granen färdigklädd och lyser så fint - och bidrar tiill myset....

Det var inte adventsmusik i Oscarskyrkan - det var en Lucia-konsert! Kanske hårfin skillnad - men ändock - inte riktigt samma sak.

Sången var vacker - men jag kan inte låta bli att kommentera 'regin', som det kallades i ett litet inledningsanförande av den regi-ansvarige. Antagligen hade man en tanke bakom det hela, men slutresutatet blev väldigt 'rörligt' - om man ska vara snäll. Dvs det vandrades och vandrades, upp och ner, fram och tillbaka, runt, runt, runt. Hela tiden konserten varade. Man tände ljus och man formatterade om och höll på. Och det är ju OK att det händer något under en konsert - men här hände det något hela tiden. Det blev liksom lite för mycket av det goda.... Till slut satt jag och blundade för att slippa se vandrandet och bara njuta av sången.

Var jag elak nu??

Idag är det en strålande vacker och underbar dag. Vi har en alldeles klarblå himmel i Sundbyberg - och min kropp mår alldelels förträffligt. Fortfarande!

Jag fick ett mail i veckan från Skåne, och i det mailet fanns en länk till en artikel som tog upp D-vitaminets betydelse för vår kropp - och vilka olika problem D-vitaminbrist kan ställa till med. Bl a omnämndes inflammatoriska tillstånd, och det är ju just vad uretrit är.  Och tydligen är detta något som min läkare uppmärksammat för hon har ordinerat Kalcipos-D forte (en om dagen) till mig. Jag hade egentligen inte förstått varför - förrän nu....

Kanske något som fler skulle ta till sig.

Här är länken till artikeln: 

http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=6279

Tro´t eller ej - men idag vaknade jag utan den smärta som suttit fastnaglad i över en vecka.

Så skönt!!

I vanlig ordning förstår jag ingenting. Varifrån smärtan kom - eller varför den helt plötsligt är borta.  Men just nu tänker jag inte grubbla på det, bara njuta av att jag kan gå fort, fort utan att det gör ont hela tiden.

Fast - är det inte det ena så är det ju det andra, heter det. Jag måste ha gjort någon konstig rörelse på gymet i morse för nu har jag attans ont på ena sidan om nacken. Inte fullt så illa som sendrag - men klart obehagligt. Jag har väl sträckt mig på något sätt. Tagit i för mycket eller stretchat fel - eller för lite. Något är det och det kommer att gå över - men det är så onödigt. Och så himla typiskt mig.  Jag kan inte göra något 'lagom', jag ska alltid ta i så jag spricker nästan.

Mer motion får jag också idag för nu städas det, dammtorkas, dammsugs och våttorkas.

Men - sen ska jag till Oscars Kyrka och lyssna på adventsmusik. Kan inte få för mycket av det.....

Har just kommit hem efter att, tillsammans med väninna V, ha beskådat Maria Lundqvist på Rival - vid Mariatorget.  Det är imponerande att våga - och klara av - att ställa sig mer eller mindre ensam (fem musiker fanns där också) på en scen och prata, sjunga, skoja, vara allvarlig. I flera timmar.

Jag hade laddat med en Detrusitol, men jag tog den nog för sent för den hann inte börja verka. Klarade knappast första 'halvlek'. Var precis på väg att smita ut när dom till min stora lättnad annonserade PAUS.

Min magsmärta sitter i. Den har dämpat sig till en trea - men det är tillräckligt för att jag ska vara rejält trött på den.

Dagens 'roliga' aktivitet (förutom Rival nu på kvällen) har annnars varit att montera vår vid det här laget 13 år gamla plastgran. Den är fortfarande lika fin. Doftar kanske inte så mycket, men är tät och jämn. Tyvärr visade det sig att massor av lampor är trasiga i julgransljusslingorna - så M har fått ett uppdrag att försöka hitta reservlampor. Hoppas han lyckas med det - annars vet jag inte vad vi ska göra.

Vi har aldrig någonsin tidigare satt upp någon gran så här tidigt. Kvällen före julafton brukar vara tradition. Men i år ville vi njuta av den ända från Lucia.

Julgranspyntet åker upp i morgon - men resten av julpyntet, dukar osv - det får nog vila någon vecka till. Lite ordning måste det ändå vara.......

Först nu - för knappt 15 minuter sedan- släppte det värsta av den smärta som suttit fastnaglad hela dagen. Jobbigt har det varit. Hoppas nu att det håller sig på den här lägre nivån resten av kvällen - och framförallt när jag ska krypa i säng så småningom. Det är så svårt att somna när det gör för ont i kroppen.

Men besöket på Steninge blev så trevligt som en julmarknad brukar vara. Och - naturligtvis kom jag hem med en ny honungsburk..... Det fanns flera att välja mellan, t ex honung smaksatt med viol. Men jag valde en fin liten flaska med flytande honung.

Här kommer en liten road-movie över den sista biten fram till själva julmarknaden - plus min honungsflaska.....