När jag föddes - i Uppsala för en förfärlig massa år sedan - var det (enligt mina föräldrar) minus 10 grader kallt och massor av snö.  Det är sällan det är sådant väder på dessa breddgrader nuförtiden vid den här tiden på året. Nu är det inte i dag jag fyller - men väldigt snart - och det finns risk för att det i alla fall kommer att vara vitt på marken för just nu fullständigt kokar luften av snöyra.

Ganska skönt att sitta inne och titta ut - mindre trevligt att behöva vara ute i. Jag har testat så jag vet.....

Min test från igår - kring det stekta baconet - verkar utfalla ganska bra. Jag har inga som helst känningar av min uretrit idag. Och jag har bara varit uppe en enda gång i natt.

Överhuvudtaget känns mitt vanligtvis brinnande underliv ofantligt lugnt idag. Det är en skön, avslappnande känsla.

Högst på min önskelista: många dagar i detta tillstånd!!!

Idag har jag svävat fram igen. Helt utan smärta, helt utan trängningar.

Det är nästan så att jag måste nypa mig i skinnet för att vara säker på att jag inte drömmer.

Härligt, härligt!!!

Förstår absolut ingenting - men en dag som denna så spelar det ingen roll.

Jag har testat om jag klarar att äta bacon idag. Jag har ju upptäckt att rökt kött och rått kött gör mig dålig. Och även torkat kött, dvs parma-skinka. Men - om jag lägger bitar av parmaskinka i pastasås - och låter det koka med - då får jag inga problem. Dvs om det rökta eller torkade köttet 'tillagas'. Så idag testade jag bacon. Bacon är ju rökt så jag har undvikit det sedan i våras, men bacon steker man ju alltid - och då blir det ju tillagat.

Så - dagens lunch blev pasta med en fantastisk god sås gjord på hackad fräst gul och röd lök, torkade trattkantareller, massor med basilika & persilja, lite grädde samt salt & peppar. Därtill ett paket bacon, klippt i bitar och knaperstekt.  Dessutom fräste jag några finhackade vitlöksklyftor och smälte ner en massa färsk spenat i. Jag är barnsligt förtjust i spenat. Och vitlök.

Mums!!!

Jag åt - och nu ska det bli spännande se om jag blir dålig i natt eller i morgon. Jag gjorde detta högst medvetet denna totalt smärtfria dag.

Än så länge känner jag ingenting.

Hoppas min teori håller.

Nu närmar sig den här söndagen sitt slut och jag sitter och summerar helgen.

Vi besökte Katarina Kyrka i går eftermiddag och lyssnade på vacker allhelgonamusik. Mina föräldrars grav körde jag förbi i fredags redan och dekorerade den lite. Och idag - idag har det varit alldeles fantastiskt väder. Lite kyligt men strålande sol och klarblå himmel - hela dagen.

En dag som gjord för att gå en långpromenad - men för mig var det helt enkelt inte att tänka på.

Jag vet inte om det är uretrit eller något annat - men hela helgen - fram till för någon timme sedan (peppar, peppar  ....osv) så har det suttit samma skarpa smärta rakt in någonstans nedanför naveln. Ingenting i urinröret. Inga speciella trängningar. Bara ren skär smärta. 

Kan uretrit ta sig det uttrycket??

Jag tycker jag borde känna till alla symptom som finns vid det här laget - men det här påminner mer om en annan smärta som jag drogs med i många år. Jag trodde jag var av med den sedan länge - men jag har verkligen börjat bli lite orolig i helgen att det är något gammalt som spökar.

Tradolanet som jag stoppade i mig i går morse gjorde ingen som helst nytta. Betapred brydde jag mig inte om.  Det kändes inte som något som Betapred skulle rå på.  Så - inga fler piller på hela helgen.

Och - kors i taket!!! Helt plötsligt upptäckte jag - för någon timme sedan - att det har klingat av. Nästan helt och hållet.  Alldeles av sig själv.

Visst är det underligt??? 

Fast bra att det är borta!!

Hoppas det stannar borta!

Kanske slipper jag ta fram värmedynan i natt........

Så var det dags igen.

Jag vaknar i ottan av en skarp smärta i underlivet. Det känns inte som att det är urinröret som smärtar - det sitter högre upp. Urinblåsan?? IC?? 

Min läkare har antytt att det kanske ska tas ett vävnadsprov för att se om det kan vara en IC - men hon har dragit sig för det - jag också faktiskt. Det är inte precis en undersökning jag längtar efter. Men vad jag förstår finns det speciella läkemedel mot IC så om det är det så vore det ju bra att få det konstaterat.

Eller är det uretriten som satt sig i urinblåsans botten?

Nu har jag i alla fall stoppat i mig en Tradolan och en Alvedon - och hoppas att det ska lindra smärtan. Den ligger på en sådan nivå att det gick inte att ligga kvar in sängen och försöka sova.

Samtidigt är jag lite trött - satt och tittade på en gammal Nicholas Cage film igår kväll och den slutade vid tolv-tiden och innan jag gjort mig klar för natten, läst dom obligatoriska sidorna i en bok (måste jag göra innan jag släcker lampan) så hann nog klockan bli 00:30. Det innebär att jag fått knappt fem timmars sömn - det är för lite för mig....

Ibland undrar jag om jag är för mjäkig??

Jag fick en kommentar för en tid sedan som gick ut på att jag verkar vara dålig mer eller mindre jämt - fast jag äter en massa mediciner och får behandlingar - i alla fall emellanåt.

Den kommentaren har jag tänkt på en hel del. Och konstaterat att - ja så är det faktiskt. Mina besvärsfria dagar är helt klar färre än dom där jag antingen har ont eller har kraftiga trängningar.

Och jag har funderat på hur det kommer sig. För samtidigt skriver jag ju om att det finns lindring att få, att man ska inte behöva gå omkring med smärta.

Finner jag mig i mitt öde för mycket? Strider jag för lite?

Det går i vågor. Emellanåt är jag nog lite uppgiven och orkar inte tjata på min läkare  - men nu ser jag fram emot att få en behandlingsomgång - även om det är några veckor dit.

Får försöka klara mig bäst det går tills dess. Även uretriten går ju i vågor så eldklotet som bränner just nu lugnar nog ner sig igen.

Jag kanske ska hjälpa till att släcka branden genom att ta en eller ett par doser Betapred?

Jag gillar inte att äta cortison - men nöden har ingen lag. Just nu gör jag vad som helst för att bli av med smärtan. Så om Tradolanet inte hjälper får det bli så......

Helt plötsligt upptäcker jag att hela dagen gått och jag har inte hunnit sitta ner vid PC´n förrän nu.

En kort status-rapport: det kunde vara bättre - å andra sidan kunde det vara väldigt mycket sämre också.

För några dagar skrev en kvinna om det jobbiga med den konstanta känslan av kissnödighet. Där har jag befunnit mig idag.  Hela dagen. Inga speciella smärtor, inga kramper - bara denna eviga trängningskänsla.

Jag längtar verkligen till den 22 november när jag ska påbörja en Dermovat-kur. Hoppas att jag står ut till dess.

Jag fyller år nästa vecka och idag fick jag en present av M - i förväg. Den stod på min önskelista:

Jag kanske är oerhört korkad som inte använder alla de läkemedel som finns för att underlätta min tillvaro. Samtidigt som jag här på bloggen beklagar mig - eller i alla fall berättar om - hur eländigt jag har det ibland.

Jag har just vaknat efter en natt som fram till klockan tre innebar ca fem toabesök (sedan lugnade det ner sig) - och har fått en kommentar från Kaktusblomman om att det ju faktiskt finns läkemedel mot överaktiv blåsa. Och jag skäms nästan.

Men jag har gjort ett aktivt val angående dessa läkemedel - jag vill inte äta dom hela tiden.  På websidan www.overaktivblasa.se finns några videosnuttar, bl a  med docent Ralph Peeker från Göteborg där han berättar just det som jag upplevde för flera år sedan när jag åt ett av dessa läkemedel under en längrre period: att läkemedlet påverkar alla slemhinnor i kroppen - inte bara den man har problem med. Dvs jag blev väldigt torr i ögonen, i munnen, i underlivet.

Titta på videosnuttarna - dom är bra!

Och eftersom mina trängningar kommer och går - så har jag valt att inte äta medicinen konstant. En annan aspekt var att jag var orolig för mina ögon - men den oron vet jag nu att jag kan släppa.

Min läkare tycker jag ska ta en tablett (Detrusitol är det jag använder - det finns andra också) när jag verkligen behöver klara mig utan toalett. Testade det nu när jag var i Houston och det fungerade två gånger av tre möjliga.

Men - jag kanske ska sluta beklaga mig.....

Så här kommer en solig morgonrapport från Sundbyberg: himlen är alldeles klarblå!!  Och jag har inte ont någonstans!!

Och - igår lyckades jag åka tunnelbana fram och tilbaka till stan, och vandra en stund i butiker - utan att besöka en enda toalett. Det är nästan rekord!

En helt OK dag har just övergått i kväll - och jag har mått riktigt bra hela dagen.

Njuter varenda sekund som är smärt - och trängningsfri.

Däremot är det deprimerande med mörkret som väller in alldeles för tidigt nu när vi är inne i vintertiden. Tänder massor med ljus - både värmeljus och vanliga. Egentligen gillar jag sommaren bäst - men jag hoppas faktiskt att det snart kommer lite snö - allt blir så mycket ljusare då.

Kort rapport:

Måndagen blev den bästa dagen på länge. Inga smärtor, inga trängningar.

Härligt!

Men jag vågar inte lita på att det blir något långvarigt tillstånd så jag ringde och bokade in tre Dermovat-behandlingar - får dom inte förrän i slutet av november, början av december.

Och det var lika bra det - i morse satt den svagare varianten av molvärk där igen......

Idag ska jag - trots nästan noll grader på termometern - ge mig ut i skogen för en sista svampletning. Sedan får det vara nog.