Jag försöker ju föra statistik över nivån på min uretrit. Jag har hållit på sedan senaste årsskiftet och tycker faktiskt att det är ganska bra. Det är så lätt att glömma hur bra eller dåligt man mått - och svårt att veta om man blivit bättre eller sämre - totalt sett. Nu får jag en enkel översiktsbild och kan se trender åt ena eller andra hållet. Koppla till cortison-behandlingar, när jag började äta Membrasin osv,

Det som dock kan vara lite svårt är att göra 'korrekta' bedömningar. Flera gånger varierar smärtnivån över dagen. Som t ex igår. Började med svag molvärk som kunde anas - sedan växte det under förmiddagen och blev riktigt jobbigt - för att framåt eftermiddagen försvinna helt och hållet (med hjälp av en Tradolan).

Vilket ju var bra - men hur skriver jag i min statistikfil?

När det var som värst - mitt på dagen - då var jag nog uppe i en fyr/femma, men sedan blev det noll på kvällen.....

Det får bli en etta!!!   Och - fortfarande inga kramper!!   Jiipiiii!!!

Idag är det verkligen höst!!  Regnet smattrar mot rutan och himlen är genomgrå. Det får bli inomhusaktiviteter idag.

Den smärta jag skrev klagovisa över i går morse släppte framåt dagen - helt och hållet!!

Och nu på morgonen kan den bara svagt anas. När jag gör 'häftiga' rörelser. Sitter jag alldelels stilla känner jag inget alls. Så just nu är jag extremt glad.

Utmaningen nu blir att försöka hålla det på den nivån, så att det förhoppningsvis blir som igår - att den försvinner helt och hållet.

Nu har nästan halva september gått - och jag tog en titt i min statistikfil. Jag har inte noterat en enda krampkänning hittills i september. Det är fantastiskt!! Däremot har jag inte haft så många helt smärtfria dagar, och det är ju lite nedslående. Å andra sidan håller sig smärtan på en uthärdlig nivå.

Så - inga klagovisor idag!

Dags för en liten naturbild - denna vackra buske står vid min lilla stuga utanför Rättvik:

Nu sitter jag här med den välbekanta morgonsvedan/irritationen/smärtan igen.

Det är märkligt hur man lär sig att känna igen olika smärtor, samtidigt som det är så svårt att förklara för andra - t ex läkare - exakt hur det känns. För att inte tala om hur svårt det är för någon som aldrig haft just den smärtan att förstå exakt hur det känns.

Smärta är väl något av det mest subjektiva som finns. Min smärta kan bara upplevas i just min kropp.

Det finns olika typer av smärta: knivskarp, dov, molande, osv, och man har utarbetat skalor för att försöka gradera styrkan i smärtan.

Men vår smärttröskel kan variera, en smärtnivå som för en person upplevs som en fyra på skalan kan av någon annan upplevas som en nia.

Det som kan göra mig upprörd och ledsen är att just smärtor förknippade till kvinnors underliv ofta underskattas, eller tas inte riktigt på allvar. Framförallt av manliga läkare.

Jag har fått flera mail från kvinnor - i olika åldrar - som fått höra att dom inbillar sig, att det är psykiskt, att det inte går att göra något, att det inte finns något som orsakar smärtan - som egentligen inte finns.... osv.  Samtidigt som smärtan är verklig - i allra högsta grad.

Ibland önskar jag att det gick att uppfinna ett trollspö som trollade bort all smärta. För det kan inte vara meningen att man ska behöva ha ont precis hela tiden.....

Till dess detta trollspö finns så fortsätter jag att ta min Tradolan mot smärtan, fortsätter ta mina anti-inflammatoriska piller, Membrasin och annat som jag stoppar i mig. Försöker ägna mig - med mer eller mindre framgång - åt 'mental träning' och avslappningsövningar.

Och blir lycklig dom stunder smärtan släpper, glad när den håller sig på en rimlig nivå - och försöker låta bli att vara desperat när den inte gör det.

Vi spelade alltså golftävling igår, M och jag. Greensome - som det heter när man först slår ut varsin boll, sedan väljer den som ligger bäst och fortsätter med att slå vartannat slag på samma boll, tills man får den i hål.

Resultatet blev inte alltför strålande - snarare halvkatastrof - och det var mest mitt fel.....  Stackars M - ha mig som medspelare var inte roligt i går..... Fast vi kom inte sist  - alltid något!

Kroppen skötte sig hyfsat i alla fall. Lite molvärk som inte ville släppa, besök på alla äckliga bajamajor utmed banan (Rättviks GK måste göra någor åt dom - dom är inte roliga....) men inte värre än att jag klarade mig varvet runt. Och - jag kan tyvärr inte skylla på uretriten att jag knappast träffade bollen ibland, eller puttade långt förbi hålet,,,,,

Det märkliga är att fast jag spelat så dåligt så jag nästan skäms så är det lika fantastiskt roligt - och jag vill ut och spela igen så fort som jag bara kan.

Har sprungit som en tätting på toa i natt -vet inte varför för just nu känns kroppen rätt OK.

Idag är det namngivningsceremoni för det senaste barnbarnet, syster till två-åringen. Och som den snälla mormor jag är har jag sytt två små klänningar. Den stora vet jag att den passar för den har jag provat. Den som den lilla ska ha är inte provad - och den ser väldigt stor ut.... Undrar om den går att använda?

Jag har fått mig en tankeställare nu på morgonen.

Fick en kommentar som gav mig en liten aha-upplevelse.

Att drabbas av en kronisk sjukdom är aldrig roligt men jag har på något sätt ändå accepterat och lärt mig att gilla läget. Jag gör vad jag kan för att minska besvären och smärtorna, och jag försöker göra roliga saker för att tänka bort det eländiga.

Men - det finns hela tiden en frustration i botten. En fråga: varför har detta drabbat mig?

Det Ingalill skrev var att hon 'ser till att göra det så tryggt som möjligt för sig'.

Tryggt!!

Det andas en känsla av att 'nu mår min kropp inte så bra - nu ska jag vara snäll mot den'. Det måste vara mycket bättre än den uppgivenhet och ilska som jag ofta kan känna. Snällheten löser nog bättre upp spänningar. Kanske går dom dåliga skoven över fortare med Ingalills atttityd??

Jag ska försöka lära mig att tänka i dom banorna.

Jag ska alldeles strax krypa i säng. Skriver bara av mig lite först.

Det här har varit en jobbig dag.

Jag har haft ont i min urinblåsa precis hela dagen- och sprungit på toa i snitt en gång/halvtimme.

Vadå blåsträning??  Idag har det inte fungerat överhuvudtaget!

Just nu är jag så erbarmerligt trött på denna uretrit.

Vad kan jag göra för att det ska gå över?

I morgon måste det vara bättre för M och jag ska spela en golftävling ihop. En lagtävling där vi slår vartannat slag - på samma boll. En kul spelform - men mindre kul om man har ont i underlivet. Det handlar ju om att gå en hel golfrunda på arton hål och det tar minst fyra timmar - troligen mer eftersom det är tävling.

Sova - kan det hjälpa? Jag ska peta i mig en Tradolan och krypa i säng. Känner mig som en gammal kärring. Klockan är ju bara 22:30 en fredagkväll!!

Det här dagliga bloggandet har på något sätt blivit min ventil. Jag pyser ur mig mer eller mindre - beronde på dagsformen (och humöret) - av mitt elände. Av mitt liv med en i princip kronisk sjukdom.

När man konstant går omkring med smärta, sveda, irritation, trängningar, kramper - ibland bara något av detta, ibland allt på en gång, ibland kraftigt, ibland svagare - så blir man ju uppslukad av detta. Det fyller hela ens tillvaro. Man kommer inte undan.

Och det måste på något sätt ut.

Jag pratar sällan om det med mina vänner eller min familj. Dom som står mig närmast märker när det är som allra värst - men i övrigt försöker jag hålla det inom mig själv.

Och jag tror det går ganska bra - väldigt mycket tack vare den här ventilen: att jag skriver av mig här i bloggen.

En positiv bieffekt - som jag inte väntade mig när jag började - är alla mail jag får från kvinnor med liknande problem. Kvinnor som dels berättar sin historia, dels ger mig råd och tips, dels tackar för att jag skriver. Jag har lärt mig jättemycket och jag blir så fantastiskt glad varje gång jag får ett mail....

Så till dagsformen idag: sisådär faktiskt. Inte så bra om jag ska vara ärlig.

Jag har bokat en tid hos min läkare - men hon är upptagen så det dröjer drygt en vecka innan jag får komma dit.

Jag har också varit i kontakt med den kvinnliga läkaren i Bjursås och ska träffa henne i slutet av september.  Det ser jag verkligen fram emot. Ska ladda med en lång lista med frågor om uretrit.

Egentligen har jag inte alltför ont - men jag går omkring med en känsla av konstant sveda och irritation - och mitt urinrör är hårt och spänt, och trångt.

Det har varit så under en period nu och jag har väl hoppats att det skulle fixa till sig utan yttre hjälp - men det verkar inte bli så.

Dags för en ny sondering med andra ord.

Kanske lite cortison också.

Hoppas min läkare kan ta emot mig så snart som möjligt!!