Så var det dags igen!!

Slut på dom underbara smärtfria dagarna.

Slut på en liten förhoppning att eländet kanske, kanske var över.

Idag har jag abrupt hamnat rätt in i uretrit-helvetet igen. 

Bara så där - utan vidare.  Förstår inte varför, eller vad jag kan ha gjort för att framkalla dessa smärtor som nu fullständigt uppfyller min kropp.

Jag somnade aldrig om i morse utan gick upp strax före sex, duschade och klädde mig. Fortfarande utan att ha några som helst problem. Sedan - på förmiddagen - kom det smygande, och nu är det så illa så jag vill inte ta ett steg i onödan. Toalettbesöken är en plåga - och tyvärr tvingas jag dit alldeles för ofta.

Undrar om detta hade hänt om jag gått och fått en dos cortison igår?  Men - jag kan ju inte be om en behandling när det känns bra.....

Jag fasar för natten. Har en känsla av att den kommer bli jobbig...

Skit, skit, skit........... 

Klockan är 04:29 - och jag har legat och stirrat i taket i minst en timme. Klarvaken!

Och undrar varför jag inte kan sova.

Har inte ont någonstans, inga trängningar.

Kan inte skylla på att M snarkar - för det gör han inte. I alla fall inte just nu.....

Kan det vara fullmånen?

Bor det kanske en liten varulv i mig...??

Hur det än är med den saken så börjar jag bli lite frustrerad. Väckarklockan står på 06:15 och jag är orolig att jag kommer att få en jobbig dag om jag inte få sova i alla fall en stund till.

I väntan på att tröttheten kommer tillbaka sätter jag mig här vid PC´n en stund.

Jag ställde in mitt läkarbesök igår. Det fanns ingen anledninga att belasta hennes tid när jag inte behöver någon behandling.  När jag bokade tiden - för några veckor sedan - var läget annorlunda. Då var mitt urinrör alldeles hårt och spänt och trångt och jag kände hur det behövdes lite vidgning och cortison för att mjuka upp det.

Men den senaste veckan har detta ordnat sig på egen hand - eller om det är Membrasinet som börjat göra nytta. För de senaste dagarna har jag bara blivit bättre och bättre.

Min läkares assistent blev bara glad när jag ringde - dom var så fullbokade så hon var tacksam för att få en patient mindre att ta hand om.

Blev dock lite bekymrad i går kväll att jag möjligen varit dum som avbokade tiden - för framåt kvällen kunde jag börja ana den välbekanta irritationen - så jag stoppade i  mig en Tradolan för att 'mota Olle i grind' - och nu känner jag ingenting. Men jag har hunnit med minst två toabesök sedan jag kröp i säng strax efter tolvslaget.

Tydligen hänger fortfarande 'friskheten' på en skör tråd. 

Den person som tipsde mig om Membrasin sa att jag skulle ta fyra kapslar om dagen i början - och att det kunde dröja två månader innan jag skulle märka någon effekt. Jag tar två kapslar vid frukosten - men tyvärr glömmer jag ofta att ta två till vid middagsdags. Och jag har inte ens hållit på i en månad - så jag ska kanske inte ha så stora förväntningar än.

Men helt klart har jag mått väldigt mycket bättre den senaste tiden.

Inte ett enda krampanfall under hela september - hittills.

Jag hoppas verkligen att detta är en trend som ska hålla i sig. Som jag skrev för  någon dag sedan: jag börjar få smak på smärtfrihet.  Och även om uretriten inte försvinner helt och hållet så kanske den i alla fall lägger sig på en lägre nivå. Jag kanske kan slippa dom där vidriga dagarna när eldklotet brinner som värst eller när det skär som knivar rätt in i underlivet och man överhuvudtaget inte kan röra sig. Eller när man måste gå på toa en gång i halvtimmen och under skärande smärta pressa ur sig fem droppar.....

Tänk om det blir så bra!!