Upp som en sol - och ner som en pannkaka.....

Ena dagen bubblar glädjen genom hela kroppen -nästa dag brinner det.

I går mitt på dagen satte eländet igång igen.

Jag gjorde allt jag kunde för att förtränga att det faktiskt satt en smärta i kroppen igen. Försökte med ren tankekraft få bort den. Men det var helt kört.

Det höll sig trots allt på en acceptabel nivå igår - men i natt har det inte varit roligt.

Inte så farligt med trängningar, men smärtan sitter som en spik rakt in i urinblåsan och hela underlivet känns som ett kraftigt eldklot.

Det går inte att sova när det gör så ont. Jag tog en Tradolan när jag kröp i säng vid 23-tiden och tack vare den lyckades jag somna, men efter några timmar vaknade jag av smärtan och sedan var det mer eller mindre kört.

Jag känner mig uppgiven!

Varför kan jag inte få slippa detta elände mer än några få dagar??

Har tagit en Tradolan till nu på morgonen, ska dricka mycket vatten och sedan ska jag ta mig till Apoteket och köpa Natriumbikarbonat för nu ska jag försöka allt jag kan för att bli av med detta så fort som möjligt.

Kan det vara de sensste dagarnas kaffe??? Ska jag låta bli denna ädla dryck igen? Tänk om jag ändå visste!!