Jag var nog lite för optimistisk i går. Eller så vill jag verkligen vara frisk så mycket att jag nästan lurar mig själv.

Jag är fortfarande en uretrit-kärring......

Fick erfara det ganska bryskt i går bara några timmar efter jag skrev min blogg i går morse.

Det var dags för sommarens besök på Hofors golfbana. Vi brukar åka dit med ett par vänner minst en gång per år. Den banan är så otroligt vacker. Den ligger precis vid en sjö och flera av hålen går alldeles utmed strandkanten. Det är så tyst och stilla. Bara kluckar om vattnet.  (Några hål går utmed en väg också - men den förtränger man....)

Nåväl - vi skulle börja spela kl 12:15 så vid 10:30 packade vi in oss och alla våra grejer i en bil och drog iväg. Gissa vad det sista jag gjorde var innan jag låste dörren och satte mig i bilen!!!   Då hade jag inte druckit en droppe på två timmar och tänkte att en timmes bilfärd till Hofors ska jag väl klara. Men icke!!

Efter en halvtimme började det tränga på igen och jag satte igång med min tysta mentala träning: tänk på något annat, prata om något roligt, slappna av, spela spel på telefonen, sov, slappna av Birgitta, slappna av, du är snart framme, snart, snart....    När det var fem (!!!) minuter kvar att åka gick det inte längre.  Vid infarten till Hofors låg en Statoil-mack och där hade dom en toalett - som var ledig. Puh!!!

Sedan var jag bra resten av dagen.  Visst är det märkligt!!

Nu på morgonen är svedan/irritationen värre än de senaste dagarna så jag har grundat med en Tradolan och är igång på mitt första glas vatten.  Så det släpper nog snart.

M fyller år idag så jag har gjort små rulltårtshallonbakelser som vi ska äta nu på morgonen - och nu ska jag gå ut och hissa flaggan.