Ibland (t ex just nu) undrar jag om jag bara så desperat vill bli bra på riktigt så att jag tror (inbillar mig) att så fort jag varit smärtfri mer än en dag så är helt plötsligt uretriten ett minne blott.

Dom säger ju att hoppet är det sista som dör - men det som verkligen händer i mitt fall är att jag med jämna mellanrum blir besviken - igen och igen och igen....

Som idag.

Idag vill jag krypa ur mitt skinn igen.

Vill ha en ny kropp.

Är less på detta gamla, smärtande, trasiga skal som hyser en själ som vill mer än att bara jobba med mental träning för att tänka bort det onda.

Igår hade jag en så bra dag. Visserligen med ett litet krampanfall på förmiddagen, men inte alls lika kraftigt eller långvarigt som dagen innan. Resten av dagen var så skön. Åt middag med gamla arbetskamrater på ett ställe på Folkungagatan, på Söder, och gick dit från Kungsträdgården. Över Skeppsbron och tittade på folkvimlet och njöt av att kunna gå, utan att känna av uretiten på något som helst sätt. Under middagen började trängningsbekymren så jag sprang nog på toa fyra gånger under de timmar vi satt där, men utan smärtor. Fast lite jobbig blev det.... Även om just dom här personerna som jag träffade vet om mina bekymmer så känns det lite fånigt att springa så ofta.

Har varit uppe två gånger i natt = OK. Men vaknar alltså med smärta - i urinröret. Kraftig sveda, kraftig smärta.  Och vill byta kropp - eller i alla fall urinrör....

Har tagit en Tradolan - hoppas att den hjälper. Vi ska köra ner till Gbg idag för att fira min syster A-M´s 60 -årsdag och jag vill inte ha ont då. Dels blir bilresan jobbigare dels kan man inte vara lika glad på festen om man har ont.

Kunde inte låta bli att ta några bilder under min vandring till Folkungagatan: