Jag var nog grinig i överkant i min blogg i går...

Var bara så oändligt less på dessa smärtor,  svedor, trängningar och kramper. Det är jag visserligen idag också men humöret är lite bättre idag. Inte för att smärtor, svedor, trängningar och kramper har försvunnit - inte alls - utan för att jag helt enkelt känner mig på bättre humör idag.

Har tänkt till lite också.

Innan man drabbas av någon sjukdom så är det ju så självklart på något sätt att kroppens alla organ ska fungera perfekt - framförallt kanske något så simpelt som att kunna urinera utan smärta.

Men om man börjar se sig om bland ens vänner och bekanta så är det väldigt få som INTE drabbas av att kroppen blir dålig på något sätt. Förr eller senare.

Har man otur händer det något när man är relativt ung, har man tur klarar man sig lite längre.

Exempel på malfunktioner i kroppen som jag vet finns i min bekantskapskrets men som jag har sluppit är: högt blodtryck, skakiga händer, restless legs, hjärnblödning, grå starr, långfingrar som fastnar i böjt läge, nötallergi, artros, diskbråck, spinal stenos, och det finns säkert mer..

Det som är det trista med uretrit är ju att sjukvården vet så lite om det. Bryr sig inte, förstår inte, vill inte ibland, forskar inte, kan inte bota, kan knappast lindra - och därför blir lidandet ofta kroniskt. Och påverkar hela ens tillvaro.

Både rent fysiskt men också mentalt.

Jag har ju turen att ha hittat en läkare som är bra men jag känner mig ju ändå besvärlig i mtt sociala liv - jag måste alltid veta var toaletterna finns, jag kan inte åka iväg utan att vi måste stanna ofta, ofta. Kan inte gå fort när det gör som ondast. Blir grinig emellanåt när det blir för besvärligt.

Men jag hade också turen att jag hann bli 46 år innan jag blev sjuk.

Det måste vara så oerhört mycket värre om man drabbas av detta elände när man är ung.

Det måste vara så oerhört mycket värre om man inte hittar en läkare som tar en på allvar.

Att inte bli trodd eller bli tagen på allvar när man beskriver smärta, kramper osv, är fruktansvärt. Dels att bli så missförstådd och misstrodd men också att därför inte heller få den hjälp som trots allt finns som kan lindra uretriteländet.

Så gick mina tankar i natt.

 

Jenny

18 maj 2010 21:36

Fick min uretrit när jag var 23 år, idag är jag 36. Mitt åtta år förhållande tog slut efter tre år in på uretriten. Mycket har påverkat mitt liv pga uretriten men jag försöker se att jag har också fått tidig insikt att livet är dyrbart och det har varit en gåva i sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fortfarande frisk från mitt 23 år långa helvete med uretrit!! Och är fortfarande förundrad - och inser att jag verkligen var SJUK.  I april var det 5 år sedan jag - starkt påhejad av min man och en väninna - fattade beslutet att ta en stor dos Be...

Det är knappt två år sedan jag skrev mitt förra inlägg: FRISK!!!!   Och - jag är fortfarande FRISK!!!   Efter att jag börjat med min dagliga dos av Betapred fortsatte jag - av bara farten - att ta maxdosen av Celebra varje dag ända tills jag ...

Det här blir ett långt inlägg - men jag måste bara berätta.......   Det är flera år sedan jag skrev något här och jag ber om ursäkt att jag inte svarat på frågor, men luften gick ur mig. Orkade inte längre berätta om mitt elände. Hade fullt upp m...

Hemma - efter en 5 dagars tripp till Irland tillsammans med goda vänner. Vi har haft underbara dagar. Spelat golf på 4 fantastiska banor, ätit god mat, bott på bra hotell.   Haft tur med vädret, sol och nästan vindstilla hela tiden förutom några ti...

Det är en fantastisk morgon idag! Absolut klarblå himmel - och solen lyser på trädtopparna. Kommer att bli en vacker dag. Perfekt för att hänga ut tvätt - och gå en golfrunda.....  Kanske en sista tur i svampskogen......   Har hittat massor med kan...