Jag mår bra. Riktigt bra t o m.

Har bara varit uppe två gånger i natt - eller egentligen är det väl bara en gång för gång nummer två var kl 06:04 (ca) och sedan dess har jag varit uppe.

Har inte ont någonstans.  Är lite, lite avvaktande, vågar inte känna efter, rör mig försiktigt för jag är trots allt lite rädd att det ska krampa till om jag rör mig för häftigt.  

Efter två dagars barnpassning - vilket var JÄTTEROLIGT - så längtar jag efter att ta en riktigt lång och snabb promenad - men den promenaden blir i alla fall inte av än på ett tag - det regnar, regnar, regnar.

Annars så är jag just nu väldigt tacksam att jag inte hade någon flygresa inbokad - och jag tycker synd om alla som nu sitter fast här eller någon annanstans när askmolnet breder ut sig över norra Europa.

Tänk ändå så sårbara vi är.

Nu är den nyblivna storasystern återförd till sitt hem, dvs till sina föräldrar och sin nya lilla syster - och jag, den glada och stolta mormodern, kan pusta ut.

Två-åringen har bott hos mig i två dagar och det är jätteroligt men man får ju absolut inget gjort.

Därav denna sena bloggtid - har inte haft tid förrän nu.

Jag hade tid för ny cortisonbehandling hos min läkare idag - och två-åringen fick följa med. Jag fick min behandling och under tiden satt två-åringen kvar på läkarens mottagningsrum med en ask russin, kritor och ritpapper. Fullt nöjd med tillvaron.

Jag är också nöjd. Mår riktigt, riktigt bra. Har inte ont, inga kramper och t o m de täta trängningarna är borta. Kan inte bli bättre.

Tisdagen blev den bästa dagen på länge. Jag hade inte ont, inga kramper och bara en svag antydan till lite jobbiga trängningar.

Flera gånger under dagen var jag bara tvungen att stanna upp och känna efter  och jag njöt av att kunna röra mig helt obehindrat.  Det är så skönt!!

Tänk att något som dom flesta tar för självklart kan vara så underbart!

Natten blev lite värre - fick gå upp på toa minst 4 gånger och helt smärtfri är jag inte just nu.

Ska få en ny dos cortison i morgon - ser fram emot det.

Något som däremot är fantastiskt roligt är att barnbarn nummer två anlände i natt, närmare bestämt kl 23:45 den 13 april. Och det blev en liten flicka.

Igår kväll fattade jag ett självständigt beslut!!

Jag slutade ta den nya medicinen, återgick till att ta min anti-inflammatoriska på kvällen - och tog en Tradolan innan jag somnade.

Dessutom plockade jag fram min elektriska värmedyna och satte full fräs på den medan jag låg och läste en stund. Först låg jag på den en stund, sedan la jag den på magen - så jag blev genomvarm i underlivet.

Resultat:  jag har bara varit uppe en gång i natt. Vaknade visserligen 05:30 med smärtor av nivån 4 igen - men i alla fall..... Har tagit en Tradolan nu på morgonen också, så smärtorna släpper nog snart.

Igår morse var jag ju relativt smärtfri men det ändrade sig under dagen - och blev ganska illa, så jag kände att det nya jag testade inte gjorde mig bättre - snarare tvärtom.

Jag förstår min läkare som ville testa en annan medicin på mig, en medicin som andra patienter svarat bra på. Men det är ju det här som är det knepiga  med uretrit - det finns inte EN behandlingsmetod som fungerar på alla.

Alla prövar sig fram.  Med mer eller mindre lyckat resultat.

Tänk om något läkemedelsföretag kunde satsa pengar på att hitta något för uretrit som blev lika revolutionerande som Losec blev för magsårspatienter!!

Jag tog faktiskt bilen in till stan igår - och det var en himla tur. Jag hade inte fixat tunnelbanan. Jag hann precis till Hötorgsgaraget innan det var akut läge för toabesök. Till min stora lycka hade dom en toalett nere i garaget - som öppnades med hjälp av koden på parkeringskvittot....

Dessutom har jag kommit på hur jag ska hantera hortensian: MYCKET VATTEN!!!

Nu har den värsta smärtan gett med sig - nu är det bara trängningarna kvar. Men dom är desto värre.

Jag har nog varit på toa en gång i halvtimmen hela morgonen. Blir lite jobbigt. Och jag måste iväg på några aktiviteter nu. Vet inte hur det ska gå. Åka tunnelbana och vara kissnödig hela tiden är inte roligt.

Men det får ordna sig.

Men jag har ett annat - världsligt - problem som kanske någon kan hjälpa mig med. Köpte en jättefin hortensia med många mörkröda blomklasar på, före helgen. Jättefin - och inte billig.

Efter tre dagar i min vård ser den ut som på bilden. Vad har jag gjort för fel? Är det kört eller går den att rädda????

För att travestera Povel: 'det är mååååååndag morgon ........'. Mitt huvud är inte särskilt tungt men jag har detso mer ont av min uretrit.

Vaknade av den brännande smärtan i underlivet och stönar inombords - vill inte, vill inte, vill inte ha ont igen!!!!!

För någon vecka sedan hade jag tagit en Tradolan och väntat på att den kanske skulle hjäpa - men jag har inte riktigt fått kläm på hur jag kan blanda mediciner  numera.

Dels började jag ju med Lyrica i förra veckan och tydligen ska jag inte blanda den med Tradolan - det blir för mycket för kroppen - dels har jag flyttat Naproxan (min anti-inflammatoriska) till morgonen (på min läkares inrådan, tog den tidigare på kvällen) och då vågar jag inte ta en Alvedon samtidigt.

Så just nu sitter jag här lite smått desperat och funderar på hur jag ska klara av den här dagen.

Utanför fönstret ligger en blöt dimma som ett kladdigt grått täcke som inte precis hjälper till att lyfta själen.

K'änns mer som en höstmorgon än en vårmorgon.

Jag är så glad - smärtan är i princip borta, bara en liten etta på min tio-gradiga skala, och kramperna är helt borta.

Tyvärr har de täta trängningarna inte gett med sig än. Jag tror jag sprang på toa nästan en gång/halvtimme hela dagen igår och i natt har jag varit uppe sex gånger.

Men det brukar alltid vara en liten eftersläpning på detta sätt - så det blir nog bättre under dagen.

Jag är bara så fantastiskt glad att jag kan röra mig igen.

Tredje gången jag vaknar nu i natt - vid 4-tiden- går det bara inte att somna om. Så efter att ha legat och snurrat runt i sängen och lyssnat på M's lugna snusningar i drygt en timme har jag gett upp.

Det är otroligt hur mycket som far runt i huvudet när man försöker sova. Fullständigt ostrukturerade tankar om allt från 'vilka kläder ska jag ta på mig idag' - ' kommer jag att orka fixa ett grönsaksland i Rättvik i sommar' - 'oj vad jag längtar efter att få spela golf igen' - ' får inte glömma att jag har tvättstugan kl 10' till 'undrar om V får en flicka till eller en pojke den här gången'.

Men framförallt funderar jag över uretritens oförutsägbara mysterium. Vad är det som framkallar dessa hemska utbrott och vad är det som drar dom tillbaka.

För just nu känner jag inget av dom vidriga smärtor som rivit i kroppen de senaste dagarna.

Och jag har ingen aning om varför dom är borta.

Kan det helt enkelt vara så att 'skoven' sköter sig själva. Eller påverkades det av något av de läkemedel jag tar. Och i så fall vilket?  Är det cortisonet jag fick i veckan som tog udden av inflammationen. Eller den  nya medicinen som efter tre dagar fick effekt. Eller att jag tog dubbel dos av det anti-inflammatoriska läkemedel som jag ätit dagligen i fem år, eller Alvedonen jag petade i mig i går eftermiddag. Eller kan det vara att jag bestämde mig för att försöka skölja bort det onda genom att vräka i mig vatten hela eftermiddagen  igår?

Har som sagt ingen aaaaaning.......

Och jag skulle faktiskt vilja veta!! Jag skulle vilja veta för att kunna eliminera eventuella onödiga läkemedel så att jag bara behöver ta dom som verkligen gör nytta för mig. Men jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga för att finna ut detta.

Det kanske är så att den nya medicin jag började ta i veckan är min 'räddande ängel'. Men innebär det att jag kan sluta med dom andra - eller behövs alla?

Ska diskutera detta med min läkare när jag träffar henne nästa vecka.

Nu ska jag sätta mig med morgontidningen, fixa lite kaffe och bara njuta av att återigen ( i alla fall just nu) ha en smärtfri kropp.