Gårdagen och natten har gått i trängningarnas tecken.

Lite trött på dessa eviga toa-besök är jag nu. Inte så farligt ont - bara lite irriterande molvärk, inga kramper, men hela tiden toanödig.

Alldeles efter en blåstömning så känns det OK i ca 10 minuter sedan börjar det tränga på igen.

Jag försöker verkligen att hålla mig så länge som möjligt men till slut går det ju bara inte.

Om man inte upplevt dessa besvär så är det väldigt svårt att förstå. Innan min uretrit debuterade så kunde jag 'stänga av' en trängningskänsla utan några som helst problem. Det går inte nu.

Det var en liten tjejmiddag igår kväll, B och jag var hemma hos E. Det tog ca en timme att resa kommunalt från dörr till dörr, inklusive tunnelbanetåg som inte gick hela vägen p g a frusna växlar, och det var knappt jag klarade den timmen.

Vi blev bjudna på en fantastiskt god scampi indiana - och jag sprang på toa minst fem ggr under fyra timmar.

Hemresan gick lite fortare - för då gick tunnelbanan - men ändå klarade jag knappt att gå sista biten hem.

Och sedan har det hållit på så hela natten.

Jag börjar känna igen mönstret nu, så om jag har tur är det värsta över och den här dagen borde bli lite lugnare.

Men jag fick en påminnelse om vilka begränsningar denna uretrit gör på min tillvaro. B berättade om en fantastisk resa till Indien nu efter jul och allt häftigt hon upplevt där - och jag inser med lite vemod att en sådan resa skulle jag aldrig kunna genomföra.

Urinblåsans kondition styr verkligen en stor del av ens tillvaro.