Gårdagen var en riktig pärs!

Kramperna blev bara värre och värre under dagen och jag gick här och kved som en äggsjuk höna. Värktabletter hjälpte inte alls. Det var inte roligt! Och jag tillbringade alldeles för lång tid sittandes på en toalettstol - för det var det enda som lindrade. Då gjorde det av någon anledning mindre ont.  Men jag kunde ju inte bo där hela dagen....

Sedan - 'out of nowhere' - så släppte det vid 17:30-tiden. Bara var borta! Har ingen som helst aning om varför - men glad blev jag.

Och det är fortfarande borta. Har inte ont alls just nu och har bara varit uppe tre gånger i natt.

Mycket kan man säga om uretrit - men inte är det förutsägbart precis.

Fick senaste numret av M-Magasin i förrgår och där berättar Amelia om en ayurvega-upplevelse i Indien. Tydligen ingen skön spa-period utan en späkande och renande vistelse. Hon fick några råd med sig hem och ett av dem var: Kissa inte i onödan!  Och förmodligen är det ett väldigt bra råd - men för en stackars uretritare är det nästan bland det svåraste som finns.  Jag springer på toa i förebyggande syfte alldelels för ofta - det vet jag. Men jag vet också hur det är att helt plötsligt bli extremt, extremt, paniskt toanödig och inte ha en toalett i närheten.

Men - jag ska ändå ta till mig det rådet och försöka hålla mig lite längre i fortsättningen. Bara det inte gör för ont!!!