Den här dagen har varit en riktig berg -och dalbana. Under korta perioder har jag känt mig rätt OK, sedan har smärtan slagit till med full kraft.

Just nu sitter en molvärk av kraftigare variant och distraherar mig.

Jag har tagit två Tradolan under dagen - men jag tycker inte att dom hjälper.

Jag var inne på Historiska Museet och klarade mig ganska bra genom föreläsningen. Sprang på toa en gång mitt i det hela - men det var jag inte ensam om. Men hade just då inte särskilt ont.

Sedan vet jag inte vad som hände - men på väg mot tunnelbanan för att åka hem kom kramperna smygande och hemresan blev tuff. Sista biten - promenaden från T-banan och hem - blev en riktig pärs och gick så sakta, så sakta.

Det börjar närma sig läggdags men jag fasar för att lägga mig med de smärtor jag har just nu. Det går inte att somna när det gör så ont. Jag ska ta en tredje Tradolan och hoppas att det i alla fall lindrar tillräckligt för att kunna somna.

Idag har jag fått ett mail från en 20-åring som var ganska desperat. Jag blir så upprörd när jag ännu en gång får höra om urologer som inte kan behandla, om hur någon kämpat i flera år innan hon kommit till en läkare som kan ge en diagnos, men som ändå inte kan få en bra behandling/lindring.

Varför är kunskapen om kvinnors kroniska uretrit så dålig? Varför förstår man inte vilket enormt lidande många lever med - dagligen? Varför tror många fortfarande att det bara är äldre kvinnor som drabbas?

Igår kväll var det line dance igen. Jag pulsade iväg i snöstormen, mådde rätt OK. Det satt något odefenierbart (stavas det så??) i underlivet och irriterade men det kändes inte som dom gamla vanliga smärtorna eller kramperna. Hade i och för sig sprungit på toa i snitt en gång/timme hela dagen - men i övrigt mådde jag som sagt rätt OK.

Först dansade vi en del 'gamla' danser som vi lärde förra terminen. I vanlig ordning hade jag glömt allihop men innan resp. låt var slut hade jag lyckats snappa upp det mesta genom att titta på dom andra. Jag är grymt imponerad på dom som kan komma ihåg alla dansers namn och koreografi. Jag bara blandar ihop stegen....

Sedan lärde vi oss en ny dans - ganska lugn och fin, och slutligen körde vi igenom den vi lärde oss förra veckan. Och den är allt annat än lugn och fin. Den är kul men går så fruktansvärt fort att man knappt hinner med i svängarna. Och det värsta var att min stackars kropp fullständigt klappade ihop. Jag fick så vidrigt ont i urinröret att jag knappt kom hem efteråt och sedan satt smärtan som en kniv hela kvällen.

Jag har gått på dessa linedance-kurser i tre år nu och det är första gången jag blir så dålig av att dansa.

Och det är inte över än.

Det sitter ett eldklot i underlivet.

Skit, skit, skit.....................

Det måste släppa för i kväll ska jag med en kompis på en föreläsning på Historiska Museet, en föreläsning som anordnas av 1.6 miljonersklubben.

Och det ser jag fram emot!