Har sovit riktigt bra i natt. Bara varit uppe en gång - och jag har inte ont någonstans just nu.

Det är så skönt att ha kommit in i en bra period igen. Förra veckan var ett litet helvete så jag är så glad för varenda dag jag kan få där uretriten håller sig lugn.

Hela gårdagen var också bra - en liten släng av trängningar en stund på dan, men annars inga problem.

Det är lite av ombytta roller här hemma. Det brukar vara jag som stönar av smärta och stoppar i mig smärtstillande - nu är det M's tur. Han går runt i lägenheten med sina gåstavar, stönar vid olika rörelser och petar i sig morfinpiller.  Det är så skönt att han äntligen fick denna operation genomförd och att den verkar ha gått bra.

Jubel och fröjd!!

Har inte ont, inga kramper, inga trängningar. Vaknade strax före 9 av att min dotter V ringde på min mobil. Bara ett fåtal toabesök i natt - bl a ett efter att blivit väckt av en felringning på hemmatelefonen någon gång strax efter två......

Eftersom jag har en 92-årig svärmor på ett ålderdomshem och en nyopererad make på Ryggkliniken i Strängnäs så flög jag upp ur sängen när telefonen ringde - bara för att höra en vilt främmande karl faktiskt säga 'ursäkta' när jag skrovlade fram mitt ''Birgitta'. Det tar ett tag att somna om efter att hjärtat fått sig en sådan adrenalinskjuts.

Men - nu lyser solen i Sumpan, jag ska åka och gratta svärsonen som fyller år och sedan ska jag hämta hem M. Det lär väl dröja innan det blir några långpromenader tillsammans - men han har införskaffat gå-stavar!! (på rekommendation från Ryggkliniken).

Och det bästa av allt - jag har inte ont någonstans!!!!

Jag lyckades slumra om några timmar mellan 6 och 8 i morse.

Dagen har varit smärtfylld - det är först nu på kvällen som det har börjat släppa. Det känns som en lättnad.

Jag har sprungit på toa oftare än en gång/timme hela dagen. Inte för att det har trängt på utan för att det har gjort så ont.

Det som gör sådana här dagar extra trista är att man kan faktiskt inte göra något som kräver att man rör på sig. Uretriten styr hela tillvaron.

Promenader, bio, shopping - allt sådant är bara att glömma. Man får hitta på lugna aktiviteter som att se på TV, sticka, läsa, lösa Sudoko.

Jag har gjort en längre aktivitet idag - fast den handlade mest om att köra bil. P och jag körde till Strängnäs och hälsade på M som är nyopererad. Operationen gick bra - så så snart såret har läkt ska det väl bli fart på honom nu.....  ;-)

Tänk om det blir den omvända situationen här hemma?  M vill gå ut och promenera och jag sitter här med mina uretritsmärtor och vill/kan inte ta ett steg....

Nu har jag legat i minst en timme och vridit mig i de värsta kramperna på länge. Stod inte ut längre utan har gått upp. Tänkte att om jag dricker en massa vatten kanske det släpper. Tyvärr har jag ingen kramplösande medicin hemma - längtar efter lite Papaverin just nu.

Förstår inte hur kramperna kan slå till så här när jag ligger och sover?

Det sista jag skrev igår kväll var ju att det värsta hade släppt......

Tjoflöjt!! Det var då det!

Som tur är har lördagens tidning redan dimpit ner genom dörren så jag tar och gör mig en kopp te och ägnar mig åt nyheterna - så kanske kramperna ger med sig....

Jag lovar - just nu är det ingen som vill byta med mig. Det här är inget jag ens önskar min värste ovän.....

Det här har varit en riktigt vidrig dag. Jag var tvungen ta mig ut för att handla lite, men den korta promenaden gick jag extremt sakta. I övrigt har jag hållit mig så stilla som möjligt och försökt fokusera på mitt projekt. Men värken har suttit som spikad i underlivet hela dagen och varenda toabesök har varit en pärs.

Nu - vid 22.30-tiden - har det värsta äntligen släppt.

Tänk om man hade en knapp någonstans - bakom örat eller så - som man kunde använda när man ville stänga av nervbanorna.

Jag googlade precis ordet 'inflammation' och enligt Wikipedia kommer ordet från latinets inflammatio, som betyder brand. Så mitt eldklot i underlivet är kanske en ganska bra beskrivning av uretrit.

Jag är alldeles matt efter denna plågsamma dag - så nu ska jag krypa i säng.

Min andra hälft har inte haft det så mycket roligare idag - men han ringde nyss och operationen har gått bra och han var vid gott mod. Imorgon kör jag och vår dotter P till Strängnäs och hälsar på honom.

Det har varit en jobbig natt, varit uppe minst 5 ggr, och nu sitter jag här med en ganska vass molsmärta. Dock håller sig kramperna borta just nu och det är jag tacksam för. Jag har redan tagit dagens första Tradolan och hoppas att den ska göra så att smärtorna klingar av så småningom.

Det blev ingen promenad igår och fortsätter dagen som den börjat nu blir det nog ingen idag heller.

Trist - jag både behöver och gillar att gå.

Jag låg i natt och funderade på vad en inflammation egentligen är. Och vad som gör att den blir kronisk. Varför den inte går att 'bota', dvs göra så att den försvinner för gott, som med en infektion där pencillin eller något annat dödar bakterierna.

Jag antar att den som löste den gåtan, och hittade botemedlet,  skulle få Nobelpriset hundra gånger om..

Min egen inflammation har i alla fall blommat ut i full kraft. Håller det i sig så måste jag ringa min läkare på måndag och be om lite cortison igen.

Puh - detta har varit den jobbigaste dagen på länge. Jag går med små, små steg, sakta, sakta - och helst inte alls......

M är installerad på ryggkliniken och laddar för sin operation och jag fokuserar på att bli av med mina smärtor och mina kramper. Tog en Tradolan i förmiddags men märkte ingen större effekt av den.

Kommer att tillbringa kvällen framför TV'n, möjligen med en stickning i nävarna, och inte göra något annat överhuvudtaget. Eventuellt tar jag fram värmedynan och sätter mig på den.

Aj, aj, aj!!!!

Denna dag börjar inte bra - jag har så ont så ont i mitt urinrör.

Det började lite smått i natt med molvärk och trängningar så jag har varit uppe på toa minst fyra ggr i natt och molvärken var tillräckligt stark för att jag inte skulle kunna ligga på magen och sova (min favoritposition...).

Men ändå var jag inte särskilt bekymrad, det var liksom inte värre än att jag bara konstaterade att 'OK - inte bra, men inte värrre än att jag står ut'.

Sedan hände något när jag stod i duschen. Så nu krampar urinröret så jag vill helst inte ta ett steg i onödan - och molvärken har ökat i styrka....

Vad triggar igång detta?  Jag har ställt den frågan många gånger tidigare i min blogg - och jag har fortfarande inget svar. Bara funderingar. Kan det vara så att jag omedvetet oroar mig för M's ryggoperation i morgon? Och spänner mig. Så att mitt urinrör reagerar? Han ser fram emot den för han hoppas att han ska kunna gå ordentligt igen och jag hoppas naturligtvis också det. Både för hans skull och min. Jag tycker det skulle vara kul få sällskap på mina promenader. Och jag vet hur ont han har haft i sin rygg i många år nu.

Men - samtidigt är jag lite glad att det inte är min rygg dom ska karva i......

Eller tycker min kropp helt enkelt att 'nu har du varit bra så länge Birgitta så nu är det dags för lite uretritkänningar igen.  'Du ska inte ha det för bra.....'  ???

Jag vet inte - och jag blir lite frustrerad. Jag är van vid denna smärta och dessa trängningar - men jag tycker inte om dom.

Superdunderhostmedicinen som jag fick av min husläkare på Vårdcentralen igår, den var helt suverän!. Jag har inte hostat på hela natten.

Det jag funderar på nu är om det är OK att ta en Tradolan för uretritsmärtan och en slurk hostmedicin för halsen - samtidigt? Båda är ju av den starkare sorten. Jag skulle behöva båda.....