Så sitter jag då här igen, i ottan, i mörkret, med kaffet färdigbryggt, några ljus tända och tidningen bredvid mig.

Det har varit en orolig natt, minst sju (!!) toabesök och fram till ca 3:30 somnade jag om mellan gångerna men sedan var det kört. Hade någon konstig oro i kroppen och hjärnan gick på högvarv. Fråga mig inte varför.

Just nu håller sig den värsta smärtan borta men igår em och kväll satt den fastnitad i underlivet. Jag anar att jag har några jobbiga dagar framför mig innan det släpper igen.

Å andra sidan är jag glad att det överhuvudtaget släpper emellanåt. Under många, många år hade jag djuriskt ont hela tiden. När jag tänker tillbaka på den tiden så förstår jag inte hur jag stod ut. Att jag överlevde mentalt. Men på något sätt är vi väl skapade så att när vi är mitt i något så har vi en överlevnadsmekanism som slår till, så man kämpar på. 

Men - ingen borde behöva gå omkring med kronisk smärta. Det är väl det som kan göra mig lite upprörd - att det tog så lång tid innan jag hittade en läkare  som kunde hjälpa mig så pass att jag inte har lika ont, lika ofta. Att jag får perioder, flera dagar i rad, där jag mår riktigt bra.

Och jag förstår att det finns fler som har det som jag hade det - ont och jobbigt jämt och som inte har hittat rätt läkare än.