Hela tisdagen blev en resdag - och nu sitter jag 7 tidszoner vasterut och lanar en PC dar jag inte hittar vara svenska bokstaver - och resten av folket sover for det ar mitt i natten. Sa ni far ursakta att det saknas prickar och ringar over a och o.

Resan gick bra, inte ont naganstans, lite jobbigt med manga toabesok - men inte mer an att det anda var uthardligt.

Det ar val sa att nar man dragits med denna sjukdom sa lange sa har blasan krympit ihop sa den helt enkelt maste tommas oftare an hos andra manniskor (normala manniskor).

Nar jag loggade pa nu sa hade det helt plotsligt ramlat in en massa kommentarer - har kommer svar pa nagra av de fragor som Kaktusblomman stallt:

- Smarta pa andra stallen?  Nej - jag har inte problem med det - i alla fall inte nu. Nar jag var som allra daligast for 10 ar sedan och gick till en ny urolog sa borjade han med att skicka mig pa rontgen. Man upptackte da att jag hade ett jattestort myom i underlivet (ca 12 cm i diameter) och som satt mellan urinblasan och livmodern. Det   opererades bort det (med hela livmodern) inom nagan vecka. Vid operationen forstod man varfor jag hade haft sa vidriga smartor - det hade gatt kallbrand i myomet. Dvs hela klumpen var alldeles svart och dod. Jag hade i princip tur som inte fatt blodforgiftning. Jag trodde att aven uretriten skulle forsvinna efter den operationen - men tji fick jag.

- Xylocain i urinrorsmynningen? Jag vet att vid sonderingar och cystoskopi anvander min lakare xylocain for att bedova urinroret. Jag hade faktiskt ingen aning om att man kan anvanda det for att dampa smartan. Jag ska fraga min lakare nasta gang jag traffar henne. Tack for tipset.

- Varktabletter?  Vanliga, typ Ipren, Alvedon eller sa biter inte pa de krampliknande smartor jag far vid mina daliga skov. Jag ater dagligen 500 mg Naproxen, som ar anti-inflammatoriskt och smartstillande. Vid extra ont tar jag en liten vit sak som heter Tradolan. Den fungerar vid kraftig molvark. Vid kraftiga krampsmartor hjalper inget mer an att vila.

- Sexlivet? Generellt ar det val sa att nar man har som allra varst ont vill man inte att nagon ska ta i en overhuvudtaget! I lugnare perioder sa fungerar allt som det ska. Jag tror att det ar viktigt att den partner man har forstar hur man mar - och visar hansyn de dagar man ar dalig. Jag kan tanka mig att om man inte har hittat en fast partner sa kanns det ratt motigt. Den har typen av problem ar inte det forsta man har lust att diskutera med en ny relation.

Kaktusblomman: hoppas det ar OK att svaren kom sa har i en klump istallet for kopplat till resp kommentar?

Nu ska jag slumra en stund till innan det ar dags att ga upp pa riktigt. Vaderprognosen har for onsdagen ar stralande sol och ca 25 grader. Sa skont!!! 

Min stackars uretrit-kropp mar bra av varme!!

Jag fortsätter att må oförskämt bra - och bara hoppas att det ska hålla i sig länge, länge.  Jag kan t o m komma på mig själv med att inte ens ha tänkt ordet toalett på flera timmar.

Senast jag hade så här väldigt bra dagar var faktiskt mitt i den akupunktur-behandling jag genomgick i somras. Jag fick behandling 9 dagar i sträck (hoppade bara över söndagen), drygt en timme/gång. Trettio minuter med nålar i ryggen (svanskotan - många nålar), knävecket och foten, med elektrisk stimulans och värmelampa. Sedan trettio minuter på 'framsidan', med massor med nålar mellan naveln och blygdbenet (ungeför över urinblåsan, säkert 15 nålar), 4 mitt uppe på huvudet, nålar på armbågarna, knäna, vaderna, hälen och vid stortårna. Även här med elektrisk stimulans av nålarna (så att det pulserade i kroppen) och värmelampa över mag-partiet. För det mesta gör det ju inte ont när dom sticker i nålarna, förutom när dom råkar pricka en nerv. Då skuttar man till. Ibland prickade hon ett blodkärl - så jag gick omkring med flera blåmärken på magen och ryggen i några veckor.

Innan jag påbörjade den behandlingen hade jag haft en lång riktigt dålig period - jag var flera gånger tvungen att springa på toa mitt i behandlingen - (vid vändningen från rygg till mage) och ändå hade jag varit där alldeles innan.

Man känner sig riktigt fånig....

Det fantastiska var att ungefär vid dag 4 började hela kroppen att kännas avslappnad. Det var som att nålarna tagit bort spänningar - och det är väl det som är meningen med akupunktur - och krampkänningar och trängningar försvann. Jag jublade inombords och tänkte att äntligen!!!

Dag 8 började eländet komma krypande igen - och dag 9 när jag gick därifrån hade jag lika ont som vanligt igen - och jag var så besviken.

Jag har blivit uppmanad att ta en ny 10-dagars behandling - ibland räcker det inte med en omgång - men har inte gjort det än. En annan kommentar jag fått är att det tydligen är normalt att det blir sådana 'bakslag' och att den riktiga effekten kommer senare.

Det är sådant jag funderar på nu när jag återigen har några riktigt bra dagar: kan det vara effekter av akupunkturen som visar sig så här långt efteråt? Jag vet inte!

Finns det någon därute som har testat akupunktur?? Med vilket resultat?

Jag skrev för några dagar sedan att det enda roliga med november är att jag fyller år. Men jag kommer också att resa bort några dagar. PC finns att tillgå - men kanske får jag inte tid att skriva i min blogg varje dag. 

Förresten - jag visade mina flyers för min urolog - hon tog hela bunten och satte en innanför glasrutan hos sin sköterska - så att alla ser den när dom anmäler sig. Fast hon tyckte jag skulle göra dom lite mindre - så efter min resa ska jag designa en ny variant.

Jag vet att jag vissa dagar vaknar tidigt och har svårt somna om - då brukar jag sätta mig och skriva några rader här.

Inatt har jag sovit så bra, har bara varit uppe en gång, men väcks 4:52 av ett fruktansvärt oljud. Det låter som om ett helt gäng håller på och åker runt, runt med ettriga mopeder utanför fönstret.  Och i sådana lägen kommer surkärringen i mig. På med morgonrocken och ut på balkongen - och ser till min stora förvåning att på parkeringsplatsen utanför kontorshuset 50 m bort arbetar två män med att blåsa löv......... Kl 4:50 på morgonen!!!  Förmodligen har dom inte valt tidpunkten själva - men vem i hela friden kommer på att folk ska börja jobba med sådant alldeles intill ett område där vanligt folk ligger och sover?? Antagligen kommer stora lövsoparbilen (som också väsnas) ganska snart.

Ingen idé att försöka somna om. Morgontidnngen har kommit så jag kokar mig en kopp Roiboos/vanilj-te i vanlig ordning, äter en skorpa och läser tidningen.

Vad gäller min Uretrit så håller den sig väldigt stilla för tillfället. Hela gårdagen var fantastiskt fri från besvär och smärta och det håller i sig.

Jag har gjort några små 'flyers' med 'logan' (kvinnokroppen med eldkotet) och länken till www.uretrit.se som jag ska åka och lägga på min urologs mottagning idag. Det kanske finns någon som kan vilja läsa om hur det kan vara att leva med Uretrit. Om det verkar finnas ett intresse ska jag göra fler och åka och lägga på andra ställen, exempelvis kvinnomottagningar.

Nu har det äntligen tystnat utanför!!

Jag har just kommit in efter en hyfsat lång promenad - och jag njöt av varenda steg jag tog. Jag har fortfarande inga som helst smärtor och inga som helst trängningsproblem. Det är helt fantastiskt! Jag vågar inte riktigt känna efter - jag bara är, och hoppas att det ska hålla i sig länge.

Under så många år har mitt liv styrts av min blåsa och mitt urinrör. Att inte kunna, eller våga, gå någonstans eller göra något utan att hela tiden veta var närmaste toalett finns.

Min stackars familj har utvecklat en stor vana att vänta utanför toaletter...

Även om trängningar är jobbiga så har smärtorna varit värst - och nu, idag, känner jag ingenting!  Det är som att sväva på moln.

Kroppen känns så lätt, så lätt!

Återigen vaknar jag tidigare än jag vill - med huvudet fullt av tankar. Och ger upp efter en timmes snurrande och lönlösa försök att somna om. Har just gjort mig en kopp med Roiboos/vanilj-te, knaprar på ett DIgestivekex och tänker sätta mig i min röda soffa med morgontidningen. Men först några rader här!

Jag har inte ont och har inga trängningsbesvär - så allt är frid och fröjd på den fronten. Med risk för att jag upplevs som tjatig  - jag är glad varenda dag när jag vaknar utan att ha sprungit på toa en gång i timmen eller med en malande krampvärk i underlivet.

Smärta är svårt. Svårt att förstå för dom som inte har upplevt den och svår att gradera eftersom vi har väldigt olika smärttrösklar och upplever smärta på olika sätt.

Under åren 97 - 00, då jag gick hos min första urolog, hade jag riktigt djävulskt ont och det accelererade med tiden. Jag frågade min läkare varför uretrit gjorde så ont och hans svar var att det visste man inte - men det hörde till och hade jag tur skulle det gå över. Lagom trösterikt!

Under 99 fick jag rådet att ta kontakt med en kvinnlig gynekolog med gott rykte och hos henne satt jag många, många gånger och pratade om min smärta.

Det visade sig senare att stora delar av min smärta berodde på andra saker - men när det var undanröjt försvann ändå inte smärtan - och inte uretriten heller, till min stora besvikelse.

Jag tror att ett sätt att hantera smärtan är att acceptera att den finns - vilket jag vet är mycket lättare sagt än gjort. Vad jag menar är - och det är så jag försökt hantera min smärta under åren - acceptera att nu är det så här, försök fokusera på annat än det onda, slappna av så medvetet som möjligt, ta värktabletter för att åtminstone dämpa smärtan. Det är inte lätt och det är inte roligt men jag har under åren vägrat att ge upp. Uretriten ska inte vinna över mig. Sedan tvingar uretriten mig att anpassa mitt liv efter sjukdomen, och efter dagsformen - så är det ju. Vissa saker gör jag inte längre.

Usch - det här låter nästan kaxigt. Det är inte meningen. Och jag är ingen psykolog heller så egentligen ska jag kanske inte uttala mig.

Det är fortfarande kolsvart utanför fönstret, temuggen är urdrucken så jag få göra en till, nu är det dags för morgontidningen.

Snart läggdags - och bara för att avrunda denna dag så blir det samma budskap som i morse: jag mår riktigt, riktigt bra!  Är så himla glad!

Jag har varit dålig på att besvara frågor jag fått via kommentars-fältet, ska försöka bättra mig.

En fråga jag fått är hur jag fick veta att jag hade uretrit, vilka symptom jag hade. Jag tror att jag beskriver det kortfattat på www.uretrit.se, men det hela började (som jag antar att det gör för många andra) med att jag hade en vanlig urinvägsinfektion som jag fick pencillin mot. Det hjälpte inte och jag fick en starkare dos - som nästan var för stark - jag fick en form av pencillinchock och trodde jag skulle dö....

Men besvären gick aldrig över - även om dom inte var så kraftiga från början. Nästa steg jag tog var att besöka ett antal gynekologer, 3 st olika under ett år, för jag trodde att besvären satt i livmodern. Dom gjorde alla möjliga tester, men hittade inga problem. Det var först efter ca två år som någon på vår företagshälsovård föreslog att jag skulle gå till en urolog - och han började med att göra en cystoskopi och konstaterade då uretrit. Så det tog ett tag innan jag fick diagnosen. Sedan tog det ännu längre tid innan jag insåg att detta blir jag aldrig av med.

Om ni har besvär - dra er inte för att kontakta läkare eller vårdcentral. Det går att lindra besvären.

Nu ska jag snabbt kolla dagens Idol-uppträdande påTV4 Play - sedan kryper jag i säng. Godnatt!

Veckorna bara flyger iväg....

Men jag är glad - har vaknat efter en riktigt bra natt. Tinnitusen tjuter visserligen i öronen, men jag hara bara varit på toa EN gång, har sovit i ett sträck från 2 til 7:17 och har inte ont! Jubel och fröjd!  Sonderingen med cortisonet i onsdags gjorde verkligen susen!

Det enda trista idag är vädret - men det är ju november så det hör väl til

Ha en bra dag!!!

Så var det dags igen - här sitter jag i ottan. Trött är jag fortfarande, men sova kan jag inte. Det är märkligt att det ska vara så svårt. Idag har jag t o m gjort mig en kopp roiboos/vanilj-te innan jag satte mig vid PC´n.

Ibland är jag lite avundsjuk på min man - han verkar ha en avstängningsknapp. När han ska sova då finns inga tankar i hans huvud -  men i mitt snurrar dom runt, runt, runt hela tiden. Väldigt onödigt egentligen.

Nåväl: jag mår bra! Ingen huvudvärk, inga smärtor, inga trängningar - kan inte vara bättre.

Jag fick min sondering igår. Sondering innebär att dom, efter att ha bedövat urinröret med någon form av gel, försiktigt vidgar och masserar urinröret och i mitt fall även lägger in cortison i urinröret. Allt för att lösa upp spänningar och kramper och dämpa inflammationer.

Cystoskopi innebär att dom -också efter bedövning - går in i urinblåsan med ett instrument och tittar hur där ser ut, för att kunna bedöma vilken behandling som behövs för tillfället.

Vid båda dessa behandlingar sitter man - om man är kvinna - i en gyn-stol och om man är inne i ett riktigt dåligt skov så är det faktiskt så att även om dom bedövar så kan det göra riktigt ont......   

Det här med att man hamnade i en gyn-stol blev jag bryskt medveten om vid mitt allra första urolog-besök. Jag levde (naivt kanske) i tron att alla urinvägsbekymmer kunde identifieras med hjälp av urinprov - men så var alltså inte fallet!

Men - som jag också skriver på www.uretrit.se - jag är glad att jag är kvinna, vårt urinrör är ca 4 cm långt, männens mycket längre.